Tonårstid i Kollektivtrafiken del 1

Det är få känslor som slår den som uppstår när man packar inför en resa. Ett förväntanspirr i hela kroppen! Jag skojar nog inte om jag säger att jag har tillbringat halva min tonårstid i kollektivtrafiken. Men jag har inte så mycket emot det. Jag trivs med att sitta på tåg/buss och lyssna på musik eller bara tänka. Och eftersom målet ofta är en UNF-helg, så är resan väl värt de timmarna.

De senaste två åren har det blivit en hel del resor, kors och tvärs över Sverige och ett par vändor ner till Polen. Jag kämpar fortfarande med att tvätta bort stämpeln som "Tjejen-Med-Den-Jättestora-Onödiga-Väskan-Och-Flera-Handbagage". Jag är tyvärr dålig på att packa lite...

Men när jag ska till Polen packar jag det jag behöver för tre dagar i en vanlig plastkasse. Faktiskt sant! Vi är tre stycken som delar en väska där vi lägger våra kassar, och därför kan vi åka ännu fler med minimala bagagekostnader och samtidigt undvika att packa ner onödiga saker. Säg vad ni vill om UNF Blekinge, men vi har i alla fall fiffiga reseknep!

Den här gången åker jag själv. Och mitt pack-pirr har redan börjat, trots att det är flera timmar tills jag ens ska börja försöka hitta en passande väska. Lite i taget checkar jag av min förberedelselista och myser för mig själv. Det kommer att bli en mysig helg!

Once for a whole lifetime

När jag utan att veta vad det innebar tackade ja till att åka på det här eventet för nästan två år sedan, anade jag inte att det skulle förändra mitt liv. För alltid. Jo, det har det faktiskt. Jag kom hem från Mölnlycke som en ny människa, jag pratade inte om annat än UNF och DSS och Wendelsberg och kurspass och dans och jag vet inte allt på flera veckor. Dessutom, jag hade fått ett nytt intresse och ett nytt framtidsmål. 

Tänk dig att du kånkar en tung väska uppför en backe mot en vacker, vit slottsliknande byggnad. Tänk dig att det sitter folk i fönstren och ropar glatt till varandra. Tänk dig ett virrvarr av ungdomar som kramas, hälsar, pratar oavbrutet och försöker få hela sitt gäng plus packning till någorlunda rätt ställe. Ett varmt och gosigt kaos.

Tänk dig att tillsammans med helt okända människor paddla en ostadig kanot över en damm - på tid och mot ett annat lag och utan flytväst - och tänk dig att tappa kanoten på väg nedför en backe och springa efter med skrattpanik i halsen. Tänk dig att gå till ett spökhus på en åker mitt i natten. Tänk dig att försöka lära dig säkert 50 namn och ansikten på en gång - och alla är vänliga och roliga. 

Tänk dig att springa ner i en källare som kokar. Tänk dig en massa som vrålar "Vart jag mig i världen vänder", sliter av sig tröjor, stagedivar, hoppar, skrattar, skriker, tar drickapaus, springer tillbaka, i flera timmar. Tänk dig att vakna och ha ont i hela kroppen av dansen, men minnas precis allt. Tänk dig att få veta att det heter att vara baknykter.

Tänk dig att sitta i en vacker sal med 150 andra UNFare och veta att det bara är toppen av isberget. Fast vi är så många här inne, så finns det tusentals andra sådana här människor. Och miljontals fler som kan bli det. Tänk dig att ägna en hel dag åt att kramas, byta nummer, kramas lite till, få några sista tips och inbjudningar till nya event du vet att du inte kan tacka nej till. 

UNF har gett mig en varm familj. UNF har gett mig styrka, intelligens, bundsförvanter, upptäckter och möjligheter. UNF har gett mig ett mål. Jag vill vara med och kämpa för en demokratisk och solidarisk värld fri från droger. Jag vill engagera och agera. 

Om du inte var med mig på Wendelsbergs folkhögskola den 9-11 september 2011, så har du fortfarande chansen. Joina UNF! Det är det bästa jag gjort med mitt liv hittills.