Lucka 22 + 23: Snuvad på julafton - igen

 Visst är det underbart att ha blivit genomförkyld i tid till julafton i år igen? Samma sak förra året. Men, men, det positiva är ju att det inte kom nästa vecka, eftersom jag ska till fjällen med ett gäng underbara UNF-människor över nyår. Det kommer att bli första gången som jag inte träffar min familj någonting under nyårsafton. Och även om jag kommer att ringa Pappa på tolvslaget, så känns det märkligt. Men det är såhär det kommer få bli, jag kommer att få vänja mig. Jag är trots allt lite vuxnare än jag känner mig ibland. Det är naturligt att jag firar vissa högtider med vänner istället.

 Lucka nummer tjugotvå: Berätta om något du är beroende av 

 Det här med fysiska beroenden och jag är som bekant inte så intimt förknippat. Jag dricker inte alkohol, röker inte, tar inga andra droger. Jag har inte sex tillräckligt ofta för att bli beroende av det (tyvärr - det vore nog rätt trevligt). Är det någon mat jag skulle kunna vara beroende av så är det nog pasta! Det är det absolut bästa jag vet!

 Däremot är jag noga med att strukturera saker och ting. Jag dubbel- och trippelkollar, skriver upp tider, platser, datum... Jag måste ha stenkoll på hur min vecka ser ut (i alla fall när jag inte har lov). Ibland kanske jag kan uppfattas som kontrollfreak, men det är för att jag måste kunna planera och sedan lugnt genomföra min plan. Annars blir jag lätt uppstressad, och då är jag en riktig jävla häxa!

 Förut kunde jag hålla hela min vecka i huvudet, utan kalender. Det är numera en omöjlighet. Jag glömmer saker så fort jag sagt "okej, jag gör det". Detta är helt enkelt summan av ett väldigt aktivt liv + att jag utsatt mig för stress under en längre tid. Minnet pallar inte längre. Skriver jag inte upp saker, minns jag dem inte. Därför är jag beroende av antecknande och struktur. Den positiva biten är att jag har blivit en jäkel på att skriva stödord och protokoll, vilket gör mig till en bra sekreterare!

 Lucka nummer tjugotre: Berätta om ditt bästa julminne

 Alltså, egentligen är ju alla jular nästan likadana (traditionernas mening, tjusning och baksida). Förra julen var ju speciell eftersom det var lill-kusinen Siljes första jul. Och herrejösses, vad jag älskar den ungen! Förrförra julen var också speciell, då fick jag veta att Silje fanns för första gången. Det kan nog ha varit mitt bästa julminne! Att äntligen få veta att mina underbara gudföräldrar skulle få ett eget litet barn till slut, efter all väntan... Det var speciellt och underbart! 

 Men jag har också ett speciellt minne som nu är exakt ett år gammalt. Jag mötte någon på stationen, tog en promenad längs ån. Jag var förkyld och vi hade bara en timme på oss. Vi pratade, lite spänt, det var första gången vi verkligen pratade, första gången vi sågs ensamma. Vi stod nära på stationen. Han åkte hem, jag tog cykeln hem. När jag kollade mobilen fanns där ett sms. Det stod: "Jag ville pussa dig men vågade inte". 

 Det var lite speciellt, och väldigt fint.

Lucka 20: Berätta om vad du önskar dig i julklapp

 Först och främst: att inga barn behöver uppleva en jul med alkohol inblandad. Blir så jävla fel när det som ska vara barnens högtid förstörs till förmån för etanolbruk.

 Jag har inte hunnit gå runt och samla namninsamlingar, eller skriva insändare, i år, men förra året möttes jag verkligen av den ena smart-ass-kommentaren efter den andra. Bortförklaringar och "njaaa jo det är nog rätt och riktigt men vi dricker ju så liiiite/barnen bryyyyr sig inte/det är ju traditioooooon". Från barnföräldrar. På riktigt. Och det var ändå de som försökte ursäkta sig.

 Jag menar nu inte att alla som tar en nubbe på julafton är hjärtlösa och/eller alkoholister. Men det är fortfarande vart femte barn (1/5) i Sverige som lever med anhöriga som är risk/missbrukare. Det är alltså ca 385 000 barn. Och för många av dem blir julen ingen rolig högtid. Det behöver inte ens handla om våld. Barn känner ofta obehag redan när vuxna blir för högljudda, för kramiga, luktar konstigt eller beter sig annorlunda än vanligt.

 Så; en Vit Jul till alla barn och många vuxnas löften om att uppfylla detta, både på vitjul.se och självklart i praktiken. Barnföräldrar, farföräldrar, morföräldrar, släktingar, singlar, alla. På riktigt.

 Och för egen del? Ja, jo, det blir väl böcker som vanligt. Och, såklart, DET ENDA GREEN DAY-ALBUM JAG INTE HAR I MIN ÄGO PGA HAR PRIORITERAT ANDRAS JULKLAPPAR PGA ÄR EN SNÄLL FLICKA SÅ TOMTEN KOM IGEN!!!!!!

Lucka 19: Berätta om en vän som bor långt bort

 Part 19: Tell something about a friend who lives far away from you

 I'll take this post in English, because I want my friend to be able to read this. I hope that's okay.

 One good thing with UNF in my province, Blekinge, is that we have a good connection with our "sister organization", IOGT Polska. Every year, we have a summer camp at a beautiful place named Aspan outside of Ronneby. It's a big red house and a couple of cottages by the side of the Baltic Sea. According to me, it's the most beautiful place in the world, and we always have a lot of fun. The youths from both Sweden and Poland get to know each other, and some of us stay in touch even for the rest of the year over Facebook, Skype and other social forums.

 If it had not been for these camps, me and my friend would probably never have met. He's born in Krakow, and I'm from Ronneby. We don't meet more than two times every year, and we don't talk every day, but whenever we talk or meet we're always happy for our time together. I think that's something that makes a good friend - to be able to enjoy each other even though you don't speak frequently.

Sunset at Aspan, summer 2012

 Maciek (or, as we call him, Ada´s), is a very funny, sarcastic, bright and kind person. He always makes me smile. It's very easy to like Ada´s. He's very shy, and don't think of himself as selfassured. He has faced so many troubles in his life, but still keep fighting. It's sad to know he doesn't always agree with me on this topic, but I find him very loveable. Gentleman out in the fingertips!

 We have an intern joke that he's a vampire and I'm a werewolf, and I don't think anyone else will get it when we start to discuss who's the most dangerous, bloodthirsty monster in public... We can sit on Facebook for hours and describe the perfect hunt.

 Ada´s is like a big brother to me. We always tease each other, but still we keep an eye on each other and rely on each other. I really hope we will meet again soon. It's been almost four months since I saw him, and I can't wait to give him a rib-breaking hug again!

 Ada´s and me, summer 2012. He looks like I'm really annoying to him... ;)

 All my loving, a blood-shake and a packet of flesh-fries, my sharp-toothed friend! Kocham cię ♥

Lucka 18: Berätta om en plats du vill besöka innan du dör

 Det är nog många platser jag vill se. Jag kanske inte vet exakt var de ligger eller vad de heter ännu, men jag vill väldigt gärna se många nya, spännande, fotovänliga platser.

 Något som verkligen vore rena drömmen för mig, vore att resa till Sydafrikas kust och dyka med vithajar. Är det något jag verkligen vill göra, så är det att uppleva den kicken, att simma nära en sådant magnifikt djur. Utan stålbur, utan ringbrynjedräkt (men givetvis med en kamera och minst en dykkompis).

Källa

 Självklart vill jag dyka med andra hajarter också! Men vithaj är verkligen prio ett, den ultimata utmaningen. Jag har trots allt stor respekt för ett sådant djur; hur missförstådda de än är så är de stora, de har ett antal tänder som kan liknas vid 8 cm långa dolkar och de är starka. Drömmen om att möta en vithaj i dess rätta element har jag haft sedan jag var fem år gammal, och det blir man trots allt inte av med så lätt...

 Så, Sydafrika it is!

Lucka 15, 16, 17: Post-UNFaren

 Jag är väldigt glad och stolt, både över mina UNF-vänner och mig själv. I helgen har den nuvarande konstellationen anordnat vår första kurs, en grundkurs i UNF-kunskap. Jag var en av två personer som lagade tacos till 20 pers, jag föreläste om jämställdhet, löste problem, städade och lite annat smått.
 Tyvärr är jag sådan som person att jag ändå alltid tycker att jag kunde ha gjort mer, att jag kunde ha gjort bättre, att jag nog ändå gjorde flera klavertramp. Men den här gången försöker jag verkligen tänka att, vi har trots allt gjort vår första kurs och jag var en av kursledarna. Vi gjorde alla ett bra jobb, kursen flöt på bra, deltagarna var nöjda och verkade peppade och ha roligt. Det är det viktiga. Jag kan vara stolt över mig och mina vänner, och det är jag!


 Självklart hann jag inte med att blogga någonting under helgen, så det får bli två luckor i en smäll (igen!).

Lucka femton: Berätta om en av dina favoritböcker 

 Jag har alltid läst böcker. Många och ofta. En perfekt eftermiddag på fritids för mig när jag var 7-10 år innebar att jag gick till korridoren där det stod lådvis med böcker i långa rader, bläddrade fram fem stycken, satte mig i soffan och läste, lade tillbaka böckerna, tog fem nya... Hela proceduren upprepades i flera timmar. Jag älskade boklådorna i korridoren, jag älskar bibliotek och jag är av den bestämda uppfattningen att även om jag har lånat en bra bok tre gånger på biblioteket och lika gärna kunde låna den en fjärde gång, så SKA jag ha ett eget ex.

 Det är förklaringen till att det är så gott som omöjligt för mig att välja en favoritbok. Men en av mina mest sönderlästa är Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad av Linda Skugge. Jag hade turen att komma över ett pocketex från en sån där papphylla precis intill kassan på Willys för ungefär två år sedan. Boken är en samling med flera av Lindas krönikor från Expressen runt millennieskiftet. Hon slår ner på utseendefixering, könsroller, homofobi, kompisar som trycker ner sina så kallade bästa vänner... Det mesta.

 Källa

 Linda Skugge knockade mig med sitt skarpa språk. Hon är vågad, älskad, hatad, men hon lämnar ingen oberörd. Den som har läst Lindas texter TYCKER NÅGOT om henne. Sedan det faktum att hon många gånger struntar i korrekt meningsuppbyggnad och politisk korrekthet, det gör henne nästan ännu mer älskvärd. Jag blir peppad och skrattar och nickar igenkännande och myser när jag läser Linda Skugge.

Lucka sexton: Berätta om hur du var när du var liten 

 Det kändes lite tvunget att fråga min käre far om detta. Fick svaret att jag var väl som barn är mest. Men han bekräftade att jag älskade böcker redan som liten! Och att jag genom det hade väldigt livlig fantasi (detta kanske kan förklara min nuvarande misstolkningshumor...). Jag "uppfann" linbanor och tvättlinor genom att spänna kökssnöre tvärs över hela rummet. En brunhårig docka fick bli en krympt version av mig, och jag var en jätte. En ihålig stubbe kunde jag hälla vatten och löv i och låtsas att det var en häxgryta.

 Jag skrev och ritade mycket och var väldigt kreativ. Mestadels var det Bamse och prinsessor som blev vad man idag kanske skulle kalla fanfiction. En gång när jag var sjuk kom min Farfar med en ask tuschpennor till mig. Jag piggnade genast till och hittade på att man kunde måla på genomskinlig tejp. Det blev jättefint... tills man råkade lägga handen i konstverket.

Jag i Mormors kök, ca 6 år gammal. Vi har precis dekorerat en tårta, och jag är mycket stolt över min skapelse... Mormor också, för hon ville absolut föreviga mig och tårtan!

 Jag var också ett barn som älskade att leka utomhus. Och jag älskar fortfarande att gå i skogen, orientera, åka skridskor och pulka... Jag hade turen att växa upp i ett hus alldeles intill ett skogsbryn, och det utnyttjade jag. Jag besteg berget bakom huset, byggde kojor, lät Barbiedockorna ha sina hästar i mossan...

 Bada i havet var det bästa jag visste (och är fortfarande!). Mamma och jag busade mycket i vattnet tillsammans. Jag ville alltid att hon skulle visa att hon kunde stå på händer och göra kullerbyttor och leka med mig. Jag vet att Mamma älskade de stunderna lika mycket som jag. Det gör ont att hon aldrig fick uppleva den dagen då jag också kunde stå på händer och slå fem kullerbyttor på raken i vattnet.

Mamma och jag. Imorgon (18/12) är det sjutton år sedan bilden togs! Jag var alltså ungefär 1,5 år gammal. Samma stol och samma kök som förra bilden, Mormors kök. Jag sover som en stock...

 Lucka sjutton: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

 Jag vaknar sakta och gosigt i min varma säng. Tar god tid på mig, men är utvilad. Äter frukost framför TVn och tar en lång morgondusch. Därefter vet jag faktiskt inte.

 Men en dag på en UNF-kurs är en perfekt dag för mig. Det händer alltid något kul och oväntat, härliga människor, nya kunskaper, knasiga foton och inga krav. Då mår jag som bäst. 

♥ UNF i min blodpump ♥

 

Lucka 14: Berätta om ett foto som någon annan tagit av dig

 Redan första veckan på estetprogrammet började vi planera att spela in en film. Temat blev såklart skräck, och vi skulle spela in filmen på skolan under kvällstid, vilket såklart var jättespännande! Skolan ser ut, och känns helt annorlunda när det är tyst och mörkt och ödsligt. Särskilt om ni är ett helt gäng i svarta kläder som springer omkring med kamera, stativ, lampor, reflexskärmar och rekvisita...

 Jag var den som skulle dö först, genom "avskuren hals". Så min kompis Abbe klistrade latexbitar och hudtonad marsipan till ett sår på min hals med hudlim, och sedan hällde vi fejkblod över hela skapelsen. "Blodet" rann hela vägen ner i min urringning (det var tur att jag ändå "växt ifrån" den BH:n...). Sedan fick jag sitta alldeles stilla och stirrande på en stol i matsalen medan huvudkaraktären skrek av fasa när hon såg mig.

 Till saken hör att man blir hungrig av att spela in film. Så, ja. Jag gick och beställde pizza med det såret på halsen... Slängdes ut från första pizzerian, blev skrattad åt och serverad på den andra. Underbar kväll!

Lucka 13: Berätta om din favoritsak i ditt hem

 Hehe, jag är så sällan hemma så jag knappt vet vad jag har... Skämt åsido, jag vet faktiskt inte riktigt någon favoritgrej sådär på rak arm. Eller så har jag för många favoriter. Jag är nämligen en sån där person som inte vill slänga någonting pga att "det kan vara bra att ha", "jag kanske saknar saken om ett tag", "alla fina minnen", "väcker en särskild känsla", blablabla.

 Men jag tror att mina absoluta favoritsaker, eller föremål som i alla fall betyder mest för mig, är fotoalbumen. Jag har två tjocka bruna läderalbum där jag finns dokumenterad från min födsel till min första dag i ettan (komplett med grönt klockarmband och vinröd ryggsäck).
 Det finns också fem-sex vita album med bilder från min Pappas första flytt hemifrån, hans första sommar med Mamma, min faster och mina farföräldrar, Pappas student och hans och Mammas första år som sambos i egen lägenhet. Och det finns lådor med tusentals fler bilder från min barndom och mina föräldrars ungdomsår.

 Fotona är viktiga för mig eftersom de hjälper mig att minnas. De visar vad jag har haft, och vad jag har. De ger mig också en bild av mina föräldrars kärlek och deras första trevande vuxentid. Samma tid som jag står inför.

Jag utanför vår ytterdörr, 7 år gammal och redo för skolan på allvar. Så stolt över min nya ryggsäck och min klocka! Jag har fortfarande kvar ryggsäcken, den är hel och praktisk och Mamma har skrivit mitt namn och telefonnummer i den. Jag hade den varje dag ända till sjunde klass!

Lucka 12: Berätta om någon du saknar

 Jag har tänkt en del på att jag faktiskt inte har någon sådär riktigt nära vän som jag växt upp med sedan barnsben, gått i samma klass som och som vet allt om mig och fortfarande har riktigt jävla kul ihop med mig. Men det är ytterst få från gamla skolklasser som jag har kontakt med, och ingen som jag direkt känner att jag har varit nära.

 Men den vän som jag räknar som min äldsta och mest saknade vän är Michaela Ragnarsson. Våra föräldrar har känt varandra sedan långt innan vi ens föddes, så även om vi alltid har bott långt ifrån varandra så lyckades vi lära känna varandra ändå.
 Som äkta 1990-talsbarn skrev vi något som kallas brev, med papper och penna, till varandra under många år. Jag minns fortfarande när min Mamma kom med ett kuvert och sa att det var till mig, och hur glad jag blev. Vi träffades i alla fall en gång om året för det mesta och hade väldigt kul ihop när vi väl sågs, vilket vi fortfarande har.
 Genom flera av mina tuffaste perioder hjälpte tanken på Michaela mig att behålla modet. Jag visste att det fanns någon som, trots att jag hatade mig själv, var min vän. Jag hoppas att jag har kunnat hjälpa henne en bråkdel så mycket som bara tanken på henne hjälpt mig.
 I skrivande stund är Michaela i London som au pair. Min bild av henne är att hon inte är rädd att gå sin egen väg. Trots många oerhört tuffa motgångar har hon rest sig gång på gång och tagit ännu ett steg. För det beundrar jag henne, och jag är stolt att kalla henne storasyster.

 

 

Ca fyra år gammal bild på Michaela och mig. Det slår mig nu att vi har nästan exakt samma outfit...

All My Loving, storasyster <3

 

 





Åh herrejösses!!!!!

Fråga inte. Öppna länken. Och njut av min extremt dåliga humor! 

SÅ UNDERBART! 

Lucka 11: Berätta om dina framtidsplaner

 När jag var liten och inte fick göra som jag ville sa mina föräldrar att jag fick vänta tills jag fyllde arton. Det var ju en hel evighet, men nu är jag där. Jag har sprungit tonårshinderbanan med allt vad det innebär; första mensen/kyssen/festen/ligget/utlandsresan på egen hand, lögner och förtal, skratt och dubbelmoral. Jag har körkort, får gå ut och dansa nästan överallt, kan rösta och eftersom jag dricker alkoholfritt kan jag redan handla det jag vill ha på Systemet utan att visa leg. Jag tar studenten från estetiska programmet till sommaren, och efter det...

 För snart två år sedan gav jag mig själv ett löfte: att aldrig mer göra något för att någon annan anser att det passar mig bättre än det jag själv vill göra. Jag vill börja med ett år på Wendelsbergs folkhögskola och läsa Projektbildaren, en ettårig kurs i projektmetodik, efter det vet jag inte riktigt.

 Jag vill göra skillnad. Jag vill inte sitta och räkna andras pengar vid ett skrivbord. Jag vill jobba med, och hjälpa, människor. Jag kan tänka mig att volontärarbeta. Bli projektledare. Föreläsa. Driva frågor. Debattera. Genomföra. Inom några år vill jag jobba på någon organisation, gärna UNF och/eller RFSU. Jag vill skriva, skrika, fotografera, uppleva och förändra världen. Ta dykcertifikat och resa runt för att dyka. Prova eldkonst, teater och glasblåsning. Krossa alkoholnormen och patriarkatet.

 Även om jag vill läsa vidare på universitet, så gillar jag inte att det liksom förutsätts att jag ska göra det direkt. Förr eller senare är målet att läsa Genusvetenskap. Men jag vill inte bara läsa och sedan fixa fast anställning 9-17. Jag vill göra mer än så, och framförallt, känna att jag väljer själv. Jag kan tänka mig att jobba som sexualupplysare, genusforskare, fritidsledare, fotograf, polis eller projektledare. (Hajforskare kommer alltid att stå med på listan!)

 Jag vet inte riktigt hur jag vill bo, om/när jag "stadgar" mig. Jag drömmer om ett varmt, öppet hem där människor känner sig trygga, välkomna och avslappnade. Ett hem där det inte alltid är städat och där jag kan vara kreativ. Massa filtar, stafflin, färgfläckar, konstverk och ett mörkrum!

 Jag vill leva ihop med någon, men det är inte bråttom. Jag kan och vill hinna med kärleken, men det får ta sin tid innan jag slår mig ner med någon mer permanent. Och jag vill jättegärna ha barn, fast inte förrän jag är 28-29 år gammal. Jag vill ha hunnit med mig själv först, och ha tjänat ihop pengar för att kunna ta hand om mina barn och mig oavsett vad som händer med min relation.

 Oberoende och meningsfullhet är viktigt för mig. Jag vill inte leva mitt liv som jag "borde" göra, om det inte är så jag vill leva. Det är mitt liv. Jag vill i framtiden kunna leva det på mina villkor så gott det bara går.

 

Lucka 6, 7, 8, 9,10: Så går det när man åker utomlands!

Jag gick in i fullständig radiotystnad när jag var nere i Tyskland med min kör. Vi gick Luciatåg på olika äldreboende, dagis, skolor och torg under två dagar och avslutade med stor konsert i kyrkan. Under ett fackeltåg blev vi dessutom filmade av tysk TV under några sekunder! Det kändes riktigt coolt att tänka på att i alla fall någon miljon tittare, utöver liveåskådarna, såg oss sjunga! Jättehärlig resa!

Pga radiotystnaden missade jag några luckor, så jag tar dem väldigt kortfattat idag istället för att komma i fas!

Lucka nummer sex: Berätta om bloggarna du läser

Den var enkel! Jag läser knappt några. I alla fall inte särskilt ofta. Men några jag ofta klickar in på för att se om det har hänt nåt nytt är Lady Dahmer, Reaktionista (Linda Adolfsson) och Lev Livet Med Linda (Linda Engström).

Lucka nummer sju: Berätta om ett av dina favoritfotografier

Mina vänner Aleksandra, Wictor och Jasiu; Bytom, Polen våren 2012

Jag knäppte av bilden "på höften" under ett förvirrat ögonblick med en massa folk och tänkte sedan inte så mycket på den. Väl hemma skulle jag göra ett fotoreportage om min Polenresa och öppnade upp bilden. Jag provade en effekt som kallas Vänd-Dia, och den blev klockren! Det kanske inte syns så tydligt här, men effekten lyfte verkligen bilden! Jag älskar att den lyckas fånga Jasius och Aleksandras första handskakning, första intrycket, första hälsningen mellan två människor.

Lucka nummer åtta: Berätta om ett av dina favoritplagg

De flesta som känner mig vet att jag älskar svart och rött. Plaggen jag använder ofta är svarta, röda eller bägge delar. I somras hittade jag äntligen det jag letat efter i flera år: en luftig t-shirt, randig i svart och rött! Jag var tvungen att ha den, och den används flitigt (när jag väl har strukit den). 

Ett annat av mina "favoritplagg" är också med på bilden, mitt halsband med feministsymbolen i silver. Jag köpte det i somras och har burit det så gott som varje dag sedan dess. Ännu en sak som jag länge letat efter och älskar djupt! 

Lucka nummer nio: Berätta om en av dina favoritlåtar

Hard one! Jag har otroligt många favoritlåtar av flera olika musiker. Men den låt som berört mig mest, och som jag alltid kommer att ha ett särskilt band till är Wake Me Up When September Ends av Green Day. Förutom min syster och min Mormor visste jag först på allvar ingen annan som visste hur det var att ha förlorat en förälder, och ingen hade satt ord på det. 

Men när jag var 11 började jag lyssna på Green Day och fick reda på att sångarens pappa dog när han bara var tio år gammal. Alltså i min ålder! Och när jag fick reda på att låten handlade om just den händelsen, blev den en stor tröst. Det fanns ord på det, det fanns fler som jag, min idol visste hur det kändes! Billie Joe Armstrong blev min inspiration där och då, och han är en person jag beundrar för mycket även idag. (Att han sedan klär sig i svart och rött är ju ett plus!) 

Mitt snygga hänge med "American Idiot"-plattan. Bästa albumet i världshistorien! I svart och rött...

Lucka nummer tio: Berätta om vad som finns i din väska 

Det beror på vilken av dem... Jag är svag för tygkassar och har nästan aldrig koll på vad jag förvarar i vilken kasse (det har rört till det en del när det gäller viktiga skolpapper emellanåt...). Men jag förvarar nästan ALLT i mina väskor; huvudvärkstabletter, papper, söndriga pins, bindor, broschyrer från diverse ställen, kapsylöppnare, sönderslagna glasögon jag hittat på gatan (!!), böcker, gosedjursmöss, vantar...
Här ovan är förresten min favorit. En billig kasse från en marknad, dekorerad med tyglappar, reflexer, Rosa Band och alla möjliga pins. Hemmagjorda i estetprogrammet pin-maskin, från UNF-shoppen, från teaterföreställningar, vintage från 1970-talet som Pappa inte fick sålt på samma marknad...

Som avslutning: Ytterligare en engagemangssak jag vill göra i framtiden - jobba på kvinnojour. GÖR DET DU OCKSÅ!

Lucka 5: Berätta om vem du var för ett år sedan

 2011 var året då jag verkligen blev engagerad på allvar. Det var då jag kom in i UNF på allvar, det var då jag fick en massa underbara vänner inom förbundet. Jag började lära mig engagemang på riktigt med allt vad det innebär. Man kan säga att min resa tog fart år 2011.

 Men jag var taggad till tusen under 2011! Allt verkade möjligt och jag blev en mer öppen, positiv människa. Jag hade nästan hur mycket energi som helst, vilket jag kanske betalar för nu. Jag började boxas och sjunga i kör, något som jag velat göra länge. 2011 blev ett självförverkligandets år.

 Jag var inte kär under hela året, bara sårad. I slutet av året kom lite ljusglimtar, återigen tack vare UNF (engagemang är ett jättebra sätt att träffa fina människor). Ensamheten gjorde mig nedstämd, men jag tröstade mig med att jag faktiskt var en himla bra människa ändå. Engagemanget hjälpte mig med att stärka den självbilden och gjorde ensamheten mer uthärdlig.

 Jag fick en oerhörd kunskapstörst och gick flera kurser som jag egentligen inte behövde gå i skolan, bara för att det var kul. Jag åkte iväg på UNF-kurser för att stärka engagemanget på helgerna. Jag läste massor av artiklar och samhällsböcker på fritiden. År 2011 var jag unreachable; jag blev smartare, positivare, gladare och starkare hela tiden.

 Jag blev kusin till min lilla sill, Silje. Jag riktigt knockades av kärleken till den ungen! Fram till i slutet av augusti väntade jag förväntansfullt på att hon skulle komma till världen. Jag började dessutom på estetiska programmet efter en deprimerande första termin på samhäll. 2011 var ett år av förväntan och lycka.

 2011 var ett underbart år. Det enda som har varit bättre under det gångna året är kärleken. Jag har upplevt kärlek. Även om jag inte upplever den på samma sätt längre, så fick jag känna den, och det är jag tacksam för.

 

 

Jag i Nyköping för ganska precis ett år sedan

 

 





Lucka 4: Berätta om en person du beundrar

 Det är många personer jag beundrar av olika anledningar.
 Kvinnorna i min släkt för att de är starka individer som utan tvekan tar fighter, löser livspussel, säger ifrån och både ger och tar av livet.
 Min Pappa för att han tagit hand om mig och min syster samtidigt som han bearbetat sorgen efter sin livskamrat, vår Mamma.
 Linda Adolfsson, Linda Engström och Lovisa Bengtsson som är mina stora förebilder inom UNF; tuffa, kreativa, smarta kvinnor med stora hjärtan, glödande engagemang och en massa jävlar anamma.
 Linda Skugge för hennes fantastiska texter.
 Men det finns en person jag beundrar över alla andra.

 Min Mamma Ylva lärde jag aldrig riktigt känna som mer än mammarollen. Jag lägger pusselbitar på plats för att ta reda mer om hur hon var, hur hon tänkte och vad hon tyckte. Hon visste sitt eget värde och lät inte någon trycka ner henne. Hon skämdes inte över att vara smart, utan var stolt över det. Hon sydde egna kläder och spelade volleyboll.
 Och hon kämpade sig igenom ett helvete för att hon vägrade låta cancern vinna. För min och min systers skull. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit för henne att veta att hon skulle dö och inte få se sina barn växa upp. Att leva med den vetskapen och fortfarande vara en glad, kärleksfull Mamma som höll fasaden uppe in i det sista. För den kämpaglöden och den styrkan beundrar jag henne mest i hela världen.
 Min Mamma var, som alla andra människor, inte perfekt, men jag älskar och beundrar henne och hennes styrka. Varje gång jag hör att jag är lik henne, att jag är Ylvas dotter, växer jag flera meter inombords. Jag är otroligt tacksam över att denna varma, vackra, smarta och starka kvinna ÄR min Mamma.

 Men, förlåt Mamma, och grattis till mig själv: idag fick jag äntligen en tatueringstid! Den 8 mars nästa år, på Internationella Kvinnodagen, ska jag tatuera mig bakom höger öra, en jämlikhetssymbol:

Lucka 2 + 3: Berätta om din hemstad/bästa vän

För att komma lite bättre i fas kör jag två luckor i en smäll...

Lucka nummer två: Berätta om din hemstad

 Ronneby fyller mig med så mycket hatkärlek att jag knappt vet var jag ska börja. Å ena sidan hatar jag tristessen, apatin, att det inte händer något, att nöta samma gamla gator och bara vilja bort. Å andra sidan är Ronneby på många sätt en vacker stad, särskilt nu runt jul och under sommaren. Det är vackert, men även paradiset kan bli FÖR JÄVLA TRÅKIGT. Problemet är att alla klagar på att inget händer, men ingen orkar göra något åt det. Vi ligger dessutom inringade mellan Växjö, Karlskrona, Karlshamn, Kalmar och Kristianstad, så folk åker hellre iväg än gör något hemma.
 Det man ser på bilderna ovan är en vy över Ronnebyån in mot centrum (överst), villan i Brunnsparken där Mamma sa att det spökade när hon var liten (mitten), och (Brunns-)Hallarna, där kommunen anordnar "drogfria" discon där nästan alla är fulla och barn älskar att springa och skrika för att det ekar så roligt.

 Nya Vattentornet, nära mitt hus. Jag minns att jag, Mamma och min syster lekte kurragömma här. Jag gömde mig i en "korridor" och räknade och de gömde sig. Jag smög runt nästan hela tornet och tittade runt hörnen tills jag hittade dem, hopkurade längst in mot väggen i en annan korridor. Ett starkt och lyckligt minne.

 Någon gång i högstadiet hittade jag till Rådhuset, UNF Blekinges lokal, som nu är mitt andra hem. Här jag jag sovit, gråtit, skrattat, skrikit, gömt mig, vilat, fått saker att hända, fått bra och dåliga besked och haft fruktansvärt roligt ihop med mina bästa vänner. 

 Jag vill bort från Ronneby och undvika att bo här igen. Det finns inget i Blekinge utom familjen och vännerna som jag tycker är värt att hålla fast vid (utom möjligen Estetiska Programmet). Men staden har ändå en liten bit mig i sig. Fingeravtryck på böckerna i Stadsbiblioteket. Fotsteg som nött ner Espedalens asfalterade villaidyller. Min konst på matsalsväggen på Snäckebacksskolans högstadium, väggmålningar i musikrummet på Espedalsskolan. Jag finns kvar, fast jag snart äntligen är borta. 

Lucka nummer tre: Berätta om din bästa vän

 Linnéa, jag vet att du älskar mig ändå för vi ser lika mongo ut! 

 Linnéa och jag blev vänner av en slump i högstadiet, och det är en av de bästa slumperna i mitt liv. Hur vi annars hade kunnat bli vänner kan ingen begripa, eftersom vi är så sjukt olika! Hon är den "tjejigaste" tjej jag vet, jag avskyr typisk tjejighet (på mig själv, hur andra vill vara är upp till dem). Men vi är lika envisa, tjurskalliga och bestämda, vilket lätt kan göra oss JÄVLIGT irriterade på varandra, även om vi glömmer det fort...

 Innan jag mötte Linnéa var jag en tyst och ganska prydlig person när det kom till humor. Jag skulle inte vilja säga att hon förstörde mig, men... Det är hennes förtjänst att jag numera har en väldigt grov, sarkastisk humor som bygger på att misstolka precis allt sexuellt. Linnéa kan t o m se misstolken i mitt huvud innan jag ens hunnit tänka ut den! 

 Vi pratar om allt mellan barnafödande vs pungspark, döden, vem som föredrar snyggast män (helt olika killsmak, just saying), saker vi stör oss på, hur man kan misstolka olika saker, huruvida jag ser ut som ett sexuellt förvirrat troll när jag försöker gråta på befallning eller inte... Allt, skulle man kunna säga! 

 På den sista bilden är vi egentligen asförbannade på varandra, vårt första stora gräl. Men plötsligt blev det grötkrig ute på lägret och vi var offren, så vi ställde upp på en bild. När jag såg den i kameran blev jag först ledsen. Nu älskar jag den just för att den ser så absurb ut! 

 Linnéa Lillemor Iréne Green (Skoog), jag älskar dig över allt. Tack för att du finns och för att jag har dig <3 

(Jo, förresten... GUL FUCKING BIL!!!! *slår i brösten*)

Lucka 1: Berätta om dig själv

 Jag tänkte inspireras av några vänner till mig och skriva en s k bloggjulkalender fram till julafton. Dels för att det kanske kan hjälpa mig att komma in i en rutin, och dels för att det ska kunna ge min nya blogg en kickstart. Så här är listan över inlägg jag kommer att (försöka hinna med att) skriva:

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om din hemstad.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

 Dåså, lucka nummer ett, here we go; 

 Om jag skulle beskriva mig själv hade jag nog sagt att jag är en upptagen person. Jag måste alltid ha något att göra, några projekt på gång, något att se fram emot och jobba för, annars ser jag till att fixa nåt. Samtidigt är jag inte så stresstålig och jag gör gärna saker och ting i sista minuten, för att jag tänker att "äh, det där klarar jag hur lätt som helst". Och det märkliga är att jag gör det också... 

 Dessutom är min lista över saker jag vill göra alltid jättelång; gå någon kurs, lära mig spruta eld, ordna fotoutställning, ta dykcertifikat, spela i band... Jag är väldigt kreativ och mår som bäst när jag fotograferar, redigerar, skriver, målar, sjunger eller filmar. 

 Familjen är viktig för mig. Min Mamma dog när jag var nio år gammal, och jag brukar säga att Mormor, Farmor, mina mostrar och min faster har blivit mina mammor även om de aldrig kan ersätta henne. Jag lever med min Pappa, min syster, pappas fru och hennes son.

 Jag har inte svårt att tycka om och öppna mig för folk, jag är snarare lite naiv och vill alltid tro det bästa. Däremot har jag svårt att verkligen älska någon, men när jag väl gör det blir de mycket speciella för mig, för en lång tid. Jag försöker att alltid ställa upp för andra, mer än vad jag kanske orkar emellanåt. 

 Något som de flesta kanske inte vet: jag är en haj-nörd. Jag har älskat hajar sedan jag var typ fyra år gammal och det sitter i än idag. Min dröm är att dyka med vithajar utanför Sydafrika. Jag är dessutom rädd för att gå långsamt genom mörka korridorer, getingar, och för att dö ung.

 Jag anser mig vara en ganska ärlig, ödmjuk, ambitiös och aktiv person med stark rättvisekänsla. Jag är rädd för att vara en dålig människa och försöker vara så bra jag kan. Det är den bilden jag har av mig själv.

En helt okej, unik och vacker Findus