Jag vill för det första säga att jag är myndig. Jag får skriva vad jag vill. Jag vill också säga att jag är beredd på konsekvenserna.
Jag vill också säga att jag inte gör detta för att det ska tyckas synd om mig. För det är inte synd om mig. Men det är synd att jag ska behöva tala om i förväg att det jag säger nu inte ska tas som ett rop på hjälp. Jag vill uppmärksamma ett problem. Kanske även ta en debatt, om jag orkar, för jag har som vanligt mycket att göra.
Det är få jag har berättat detta för. Men jag tror det är dags. Det kan ha något att göra med att jag fram till augusti försöker mig på att göra ett slags avslut. Ett tack och adjöss från Ronneby och det som varit. Mestadels är det också ett steg mot att kasta av äcklet som jag blev belagd med för snart sju år sedan.
Sju år sedan. Då var jag nyss fyllda tolv år. Jag var på sommarläger, som jag älskade (och fortfarande gör).
Jag mötte både nya och gamla vänner och hade det jättekul på lägret, som vanligt. Men det fanns en tjej och en kille som retades en hel del. Egentligen inte värda att bry sig om, men tolvåringar kan ju vara rätt känsliga så jag var ofta jävligt förbannad. Och det uppmuntrade givetvis dem. Surprise, surprise. C'est la vie, eller hur det nu stavas.
En viktig del av sommarläger är såklart att bada. Och när en badar har en baddräkt, eller hur? Och när en byter om till baddräkt inne på sitt rum vill en ju inte ha besök, eller hur?
Men det fick jag. Killen som brukade reta mig öppnade dörren. Bakom honom stod flera av hans kompisar. Allt gick så fort, så jag minns inte om jag skrek åt dem, men det tror jag.
Han struntade i mig och gick in i rummet. Jag var halvt ombytt och sa åt honom att dra. Han ställde sig framför mig och talade om hur äcklig jag var. Rebecca, du är så jävla äcklig. Han stod där, med sina skrattande kompisar i dörren, och jag var halvnaken, och han sa åt mig att raka mig under armarna, för jag var så jävla äcklig.
Det som är viktigt att komma ihåg är att fram till det ögonblicket hade jag varit helt omedveten om min kropp. Den var en kropp, helt enkelt. Min kropp. Inget märkvärdigt. Jag var en asexuell kropp med en skarp hjärna överst, inte mer. Men där och då blev min kropp inte längre min. Jag gick från att vara asexuell till äcklig.
Varför var jag äcklig? Jag rakade mig inte under armarna. Varför skulle jag? Jag var nyss fyllda tolv. Men varje gång resten av veckan när vi badade ropade han på mig. Och framför alla andra gjorde han en gest som om han drog en rakhyvel under sin egen arm.
Jag började ta bort håret under armarna när jag var mellan tolv och tretton år. Jag började raka benen först som sextonåring. Det krävdes en kraftansträngning för att göra det. Det kändes som att ge honom rätt. Som att återigen låta honom styra min kropp. Jag avskyr att raka mig. Varje gång jag gör det låter jag honom indirekt säga att jag är äcklig om jag låter bli. Jag låter fortfarande honom göra mig äcklig.
Och äcklet spred sig till resten av min kropp. Till den inte helt platta magen. Till de stora överarmarna. Till de breda axlarna jag tidigare älskat. Jag känner mig inte bekväm utan kläder, eller i badkläder.Till och med när jag varit med de killar jag älskat och litat mest på har jag varit rädd för att de ska se att jag är äcklig. Oftast är mina känslor för min kropp rent äckel, även om det finns delar jag är stolt över. De bärnstensfärgade ögonen som blir gula i ett visst ljus. Det långa mörka håret. Skrattrynkorna jag ärvt av Mamma. De starka benen. De kraftiga, men välformade ögonbrynen.
För nästan exakt ett år sedan lät jag, i en protestaktion, bli att raka mig under armarna under två månaders tid. Jag fortsatte använda linne. Rent personligen kändes det rätt ljuvligt. Som en egenkontroll och en slags revansch. Men rent socialt kändes det som en skam. Jag var hela tiden rädd att få höra att jag var äcklig, ohygienisk, motbjudande. Ändå kan jag tänka mig att göra det igen. Kanske inte lika länge, men ett tag.
Varför är kroppshår så "äckligt" på kvinnor? På tolvåriga flickor? Men inte på män? Var jag äcklig, eller var det han som var trångsynt? Är det verkligen rimligt att kvinnor ska känna sig äckliga för att de rent naturligt faktiskt har kroppshår? En av fem kvinnor har dessutom kraftig hårväxt. Naturligt. Är en av fem kvinnor äckliga av naturen då?
Jag ser det här inlägget som en del av tröskeln jag känner att jag börjar närma mig. Där jag inte vill, behöver eller orkar bry mig längre. Jag vet innerst inne att jag inte är äcklig. Jag är för fan duschnarkoman! Jag luktar inte illa, jag borstar tänderna, jag tränar hyfsat regelbundet, och rakar (motvilligt!!!) ben, armhålor och lite i bikinilinjen. Varför ska jag ändå behöva känna mig äcklig?
Det finns inget att skämmas för. Bara att en trångsynt tolvårig idiots ord fortfarande påverkar min syn på min annars väldigt mysiga kropp. För jag är inte äcklig. Har aldrig varit. Jag var inte äcklig.
