Världens bästa skådespelare

Får nog av lägenheten, måste ut, bort. Ut och gå. Jag tvekar med mobilen i handen, men tar den och headsetet med mig. Redan i trappan letar jag upp Mormors nummer. Utanför porten har några barn ritat med gatukritor på asfalten. Det står med versaler i grönblått: "IF YOU SEE SOMEONE WITHOUT SMILE GIVE YOURS".
Mormor svarar efter rätt många signaler, och hennes så välbekanta röst, brytande på blekingsk-kalmaritiska, får det att sticka till i ögonen. Jag kan se henne framför mig. Känna hennes doft, hennes mjuka kinder, se hennes busiga blick som om hon stod intill mig. Vi pratar om mångt och mycket. Som vanligt dröjer det inte jättelänge innan samtalet landar på Mamma.

Medan jag pratar med Mormor går jag nedför en trappa mot ett grönområde jag varit i förut. Den här gången viker jag av från asfalten, går på en lerig stig. Överallt är det grönt. Ingen bäck porlar, men jag ser en fåra där det säkert gått ett vattendrag. Några plankor ligger i leran. Jag balanserar på dem, känner med foten, tar mig fram. Njuter av den välbekanta, ovana känslan. Mormor och jag pratar hela tiden.

När vi till slut säger hejdå, är det för att Mormors arm har somnat av att hålla mobilen, och vi behöver "spara lite samtalsämnen till kommande ventilationer". Jag behöver fylla tomrummet, sätter igång Spotify. Jag går förbi ett gäng i min ålder som öppnar en baklucka och plockar ut mörklila påsar från Systemet. Orkar inte bry mig, går vidare. Känner att jag har mer gemensamt med Mormor än med min egen åldersgrupp. Tänker på Mamma igen.

En jasmin håller på att blomma över. Blombladen ligger som ett påbörjat snötäcke på marken. Doften hänger i luften omkring den. Jag går fram, tar en gren i handen, luktar på blommorna som faller sönder av min beröring. Minns att det stod en jasmin i mina farföräldrars trädgård vid havet.
Och då klarar jag inte att höra musik längre.
Trycker på paus.
Och bara lyssnar, känner, doftar. Tankarna snurrar hela tiden. Mitt huvud är aldrig stilla. Men jag kopplar bort en bit.

Förra året sa en kollega till mig att hemtjänstpersonal är världens bästa skådespelare. Vi är olika roller på alla ställen, i alla situationer. Jag är alltså i genomsnitt åtta roller under en arbetsdag. Jag tänker på att jag egentligen alltid är olika roller. Men just nu orkar jag inte vara UNF-vetaren Findus som fixar allt. Jag orkar inte vara konstnären Novak. Inte vara Äldsta Dottern, inte Becca, inte vandrande feminism-uppslagsboken eller alkoholdebattören.
Jag är bara Rebecca för en stund.
Och jag hade ingen aning om att jag tyckte så mycket om doften av jasmin.

Jag hoppas att jag tackade dig

Jag kom att tänka på något jag sedan länge glömt idag. Det kan ha något att göra med att jag beslöt att ägna min lediga lördagsmorgon åt att ligga i sängen och se på Sailor Moon. 

När jag var ungefär sex år gammal var Sailor Moon ett av mina absoluta favoritprogram. Eftersom vi inte hade rätt kanaler hemma, kunde jag nästan aldrig se det, men när jag väl fick chansen var jag som uppslukad. Jag vill minnas att jag också lekte en hel del, och vid något tillfälle måste jag ha sagt till min Mamma att jag ville ha en sådan "ask" som Sailor Moon hade.

Nu i "vuxen ålder" försöker jag minnas vad det var. Jag mindes inte vad vapnet hette, bara att det hjälpte till att förvandla en vanlig tjej till häftig hjältinna. Den var rosa med en stjärna på, med "prickar" i olika färger, antagligen stenar.
Vid närmare efterforskning tror jag att det var Crystal Star, och det var tydligen ingen ask, utan snarare en brosch.

Men som sexåring mindes jag den som en ask som öppnades, och förvandlade min idol. En sådan önskade jag mig. Och under över alla under; en dag, jag tror det var runt jul, fick jag en ask i present av min Mamma. Den var av trä, rosa med en ljusare stjärna målad på, och med målade stenar runt om. Inuti var den gul, som om den lös inuti, och i mitten på lockets insida satt en gröngnistrande glassten. Kanske inte helt dramaturgiskt korrekt, men det var så jag mindes den, och jag blev överlycklig. Lite besviken blev jag över att jag inte förvandlades på riktigt (sexåringar!), men asken gjorde det lättare att låtsasleka.

Först nu, nästan fjorton år senare, börjar jag fundera över hur hon egentligen gjorde. Mamma alltså. Jag har svårt att tro att hon gjorde asken bara sådär, ur minnet av en sexårings beskrivning. Men jag blir alldeles varm av att tänka på att hon gjorde det. Att hon ansträngde sig så för att göra ett magiskt föremål till mig. Jag hoppas verkligen att jag inte glömde att tacka henne!

Jag planerar att cosplaya Kai Hiwatari senare i år. Återigen kommer jag att behöva lite magi, för att försöka efterlikna en beundrad barndomshjälte. Jag vet inte vad Mamma skulle tyckt om att jag fortfarande vill göra sådant som 20-åring. Men jag tror och hoppas att hon är glad över att jag ärvt hennes kreativa sida. Jag vill tro att hon hade varit nyfiken på mitt projekt, och hjälpt mig om jag bad om det.

Det var trots allt min Mamma som, utan att kanske anade det, gjorde min första cosplay-prop. Och skulle jag någon gång cosplaya någon ur Sailor Moon, så kommer jag leta upp asken och ha med den. Jag bryr mig inte om att den inte ser ut helt och hållet som originalet.
Min Mamma gjorde en magisk ask åt mig.
Jag förstod bara inte då att jag måste fullända förvandlingen själv.