Namninsamling

Symbolik är något jag älskar och använder mig av ofta. I min konst, i min poesi, i mina fantasier. Alltid. Det vackra, det vemodiga, det vibrerande och vaksamma. Gärna även det annorlunda.
Jag älskar symboliken och betydelsen bakom namn. Det kan nästan liknas vid en samling.

Ylva Ester Adrienne. Min första döttranamns-kombination. Röskva Lucia Katriona. Min andra. Marva Nora Ravenna. Den tredje.
Ylva, Röskva, Marva. 
Tre av de vackraste namnen jag vet.
Och ett helt pärlband till; Marigold, Nevena, Nadine, Lynx, Kira, Aeriel, December, Mira, Eneida, Myrra, Eris, Aurora, Skade, Lova, Dimitra, Tyra, Marrea, Enya...

Kai Joel Yuriy Andreas Ulf.
Kai, eller Joel. 
Lika vackra. Det ena låter nästan som "jewel", och det andra "kye". Ulf, som betyder varg, och är varianten på Ylva.
Rei Aron Vidar.
Jag gillar hur Vidar låter.
Tala Sylvester, och någonting mer.
Skratta om du vill, men jag älskar namnet Sylvester. Och Tala betyder också varg. Och så är det unisex, precis som Kai.
Visste du det?
Olof, mitt "if I were a boy"-namn. Släktnamnet. Min far och farfars gemensamma nämnare.
Billie. Lee. Fenrir, Loke och Seth. Sergei, Dimitri, Reine, Mattis.

Som ni nog redan gissar lär mina eventuella barn inte ha speciellt ordinära namn, om jag får bestämma...

"Pain makes you stronger" - Inget att rycka på axlarna åt

Okej, vi ser det ofta. #Aldrigvila. Smärta är vekhet som lämnar kroppen. What doesn't kill you makes you stronger. Peppande budskap. Vik dig inte, kämpa!

Jag förstår att syftet är välmenande och till för att motivera. Men resonemanget missar en väldigt viktig poäng: det finns olika sorters smärta. Och det är bäst att lära sig vad som härdar, och vad som skadar. 

Jag har tidigare berättat, och är helt öppen med, att jag har problem med axlarna och nacken. Här kommer förklaringen. 

Första gången jag klagade på att jag var stel i axlarna måste ha varit när jag var 14-15 år. Jag ska redan från början erkänna att jag, liksom många i min generation, inte alltid satt ergonomiskt korrekt. Det var också det jag fick höra. Bara jag satte mig upp ordentligt, skulle allt lösa sig. 

Sedan kom mina mest aktiva år, 17-nutid. Jag bollade boxning, två styrelseuppdrag, resor varannan helg, kören, vänner, och viljan att ha toppbetyg samtidigt. Det blev många timmar vid datorn för att rodda ihop allt; skriva arbeten, redigera bilder, gå ut med information, svara på mail, korrekturläsa och göra om mina arbeten... 

Axlarna blev spändare och spändare, de gjorde ont. 

Men om jag bara stressade ner. Fick lite massage. Egentid. Om jag bara jobbade undan så jag fick vila. 

Alltid något att fixa. Alltid perfektionist.

Aldrig vila. 

Vi skulle göra en övning på boxningsträningen. En lätt vikt i varje hand. Ut med armarna åt sidan. Håll i axelhöjd. Håll. Och så små cirklar framåt, bakåt, håll. Stora cirklar, framåt, bakåt, håll. Håll. 

Jag fattade inte varför jag alltid fick så jävla ont i axlarna och nacken av den övningen. Jag var ju stark! Jag var lika stark som många av de andra, men ingen fick så märkbart ont som jag. Var jag svag? 

Håll längre. Bit ihop. Andas igenom det. 

Smärta är vekhet som lämnar kroppen. 

I maj tidigare i år började det stråla av smärta i min nacke. 

Inte ett lättidentifierbar, huggande smärta. Mer dov. Förstelnande. Och så kommer en stråle. 

Upp mot skallen, ned i axlarna. Utan förvarning, utan att jag ansträngt mig. Jag ringde, men läkartiden jag fick låg en månad bort. 

På min födelsedag, 15e maj, stod jag inte ut och fick komma in på en akutundersökning på vårdcentralen samma dag. Jag var livrädd, eftersom Mammas första symptom var smärta i rygg, axlar och nacke. Ämmäh var med, och det gjorde mig lugnare. 

Läkaren konstaterade snabbt att jag håller huvudet åt ena sidan, vilken är ett tecken på spänningar och smärta. Min ena axel håller jag högre än den andra. Musklerna var stenhårda, men inte av det pumpade, fitnessblogg-stuket. 

Jag fick paracetamol och diklofenak (smärtstillande och inflammationshämmande) utskrivet, en remiss till sjukgymnast och en till Frölunda Specialistsjukhus för en röntgen av axlar/nacke/rygg, s k "terapiröntgen" för att lugna min rädsla för tumörer. Lyckligtvis syntes ingenting. 

Vid läkartiden i juni bekräftade min läkare genom undersökning och blodprov att det är muskulärt. Vad det var, fick bli upp till sjukgymnasten att besvara. 

Jag fick nu också saroten (muskelavspännande) utskrivet. Totalt går jag alltså på tre mediciner om dagen. Och är 20 år gammal. Tar jag inte tabletterna regelbundet, blir jag stel och minsta lilla får det att göra ont i framförallt nacken. 

För ungefär en månad sedan fick jag äntligen tag i en sjukgymnast. Han konstaterade att jag har en felbelastning.

Kort sagt; jag har använt, och använder, nackmusklerna där jag borde använda axlarna. Nacken har blivit överansträngd, och den normala belastningen är rubbad.

Då förstod jag.

Varför den där övningen gjorde så ont på mig. Att kroppen hade protesterat.

Vardagssaker som är svårt för mig att göra:

- Hänga tvätt (Böja bak nacken, armarna över huvudet. Slipper om jag kan)

- Kolla "döda vinkeln" när jag kör bil/cyklar (Det går, men det går trögt)

- Dra en tung dörr mot mig

- Titta över axeln

- Inbromsningar på bussar och spårvagnar 

- Stå upp längre stunder. Jag blir jättetrött och känner domningar i ryggen. Så, säte it is. 

Att hitta rätt ergonomisk ställning är svårt, eftersom jag känner av det här hur jag än står/går/sitter/ligger. Jag kan inte känna när det känns "rätt". 

Jag tränar två gånger i veckan hos sjukgymnasten. Ibland får jag bryta för att jag inte klarar det, det gör för ont. Både Axel och jag får påminna mig om att det inte handlar om hur tungt jag orkar lyfta, utan om hur jag lyfter, och framför allt hur det känns att lyfta. Och att det kommer ta tid. Att läka, alltså. 

Lyssna på kroppen.

Visst ska du kämpa, visst finns det smärta som är normal och går över allteftersom du förbättrar din fysik. Men skilj på smärta och smärta. 

Våga vila. 

Låt det inte gå så långt att du tvingas gå på tre mediciner tre gånger/dag, för att funka. 

Keith Richards och jag - eller: Ett par felplacerade nycklar

Vanans makt är stor, kostar ibland en del, och kan sabba din dag rätt rejält. 

Det kan nog vara en rätt bra inledning på förklaringen om min gårdagskväll. Inledningen kan dock ändras, om du har kontakter. 

Kort historia: Utelåst. 

Komplex historia: Well... 

Du vet den där panikartade känslan när du kommer hem trött, slutkörd och svettig efter en lång dag med jobb och träning, och inte hittar nycklarna i väskan? Och lättnaden när du hör det välbekanta skramlet och fiskar upp nyckelknippan? 

Den lättnaden infann sig inte igår kväll. 

Istället satt jag i trappuppgången med ryggsäcksinnehållet i en oregelbunden cirkel omkring mig, och stirrade på den punkt på väggen där jag visste att extranycklarna hängde - på andra sidan den dubbel-låsta dörren. Nycklarna måste ligga i den där tygkassen med träningskläder som jag glömde på jobbet.

Okej.

Så...

Tänk.

Tänktänktänk.

Vilka känner jag i Götet?!

Ganska snabbt konstaterar jag att de flesta jag känner är utomlands, jobbar, eller håller på att flytta (å andra sidan glömde jag en massa namn i mitt panikartade tillstånd). 

Ringer hyresvärden, men det är utanför kontorstid. Ingen svarar. Så vem ringer en då?

Sin Farsa, såklart!

Inget svar. 

Ringer igen. Igen. Igen. Och igen.

INGET SVAR.

Ringer Farsans fru.

Telefonsvar.

Ringer farföräldrarna.

Tyst.

Ringer min bror.

Välkommen till mobilsvar. 

Okej, nu är det panik. Dags att ringa störningsjouren! 

Nej, vi kan inte göra nåt, utom att kontakta låssmeden och be honom ringa dig. 

"Hej, jag heter Oscar, du var utelåst? Hur ser låsen ut? Dubbellås? Beskriv dem? 

Du, tjejen. Ärligt talat, om jag var du skulle jag försöka hitta någon annan stans att sova inatt..."

Låsen skulle behövt borras upp.

Och ersättas.

Plus någon annan avgift.

Det skulle ha gått på nästan sex papp.

Sex tusen. 6000. SEX TUSEN! 

För ett par felplacerade nycklar! Nej, det vill jag helst inte. Jag gör ett försök till, Oscar. Ge mig tio! 

Det är nu kontakterna kommer in. 

Jag kommer aldrig kunna tacka UNF nog för alla dessa människor jag träffat genom åren. Få sociala skyddsnät känns så trygga som ni. 

Jag tänker att det får bära eller brista, och ringer min kompis Mark. Hälsningsfrasen lät nog ungefär så här:

- Hej, du, det är kris! Kan jag sova hos faster i Partille inatt?! 

En förklaring, ett par samtal och en bussresa senare knackade jag på dörren och blev insläppt. Jag måste ha låtit som en skiva som hackat upp sig på orden "tack så otroligt mycket!". Jag är skyldig både Mark och hans fasters familj en stor tjänst! Återigen; tusen, tusen tack för allt!

En dusch, ett par smörgåsar och några timmars sömn i en bäddsoffa senare var jag redo att ta mig till jobbet. Tror ni det stod någon kasse där? 

Nej. 

Men efter en hel förmiddags ångest och magont, kunde jag till slut ringa Västtrafiks Hittegods - och där fanns kassen med nycklar, boxningsutrustning, gummiband och allting! Jag hade inte glömt den på jobbet, utan på spårvagnen! 

När jag ikväll berättade den här historien för min käre far i telefon, lät det såhär efteråt:

Farsan: - Ja du, Rebecca. Efter den stora atombombssmällen där allt annat förintats, kommer det bara finnas två kvar som reser sig, borstar av sig och frågar vad fan det var som hände. Det är du, och Keith Richards. 

(Jag skrattar nästan ihjäl mig)

Farsan: - Och ett gäng fiskmåsar. Och Keith klarar sig bara så länge det inte finns några kokospalmer. 

Not. Fattar du inte ovanstående mening, kan du nog inte din Keith Richards. Han föll ner från en kokospalm där han klättrat upp i början av 2000-talet. En världsturné med Rolling Stones ställdes in. 

Summering: jag reder mig i stort sett i alla väder. Mycket tack vare snälla människor, och någon slags sjuk överlevnadsinstinkt of doom. 

Återigen; stort tack till Norman-Tägtströms. Ni räddade definitivt min kväll. Tack igen!

Ett speciellt tack till sjukgymnasten Axel, som lånade ut sina idrottsbyxor till mig på träningstiden (och inte skrattade alltför mycket åt att de var för långa). 

"Kai. That's my name." - Varför nördar jag plastsnurror och ansiktsmålning som 20-åring?

En av mina största fandoms började med två filmer i ett hus vid skogens slut utanför min hemstad Ronneby. Närmare bestämt hemma hos min kusin, Jonathan, då vi var ungefär 9-10 år gamla. Han hade två Beyblade-filmer, som jag ville se så gott som varje gång jag var där. Han hade en riktig bana också, och vi spelade en massa matcher i den. Hemma nöjde jag mig med en röd plastback som mina syskon och jag dekorerat med bilder från Beyblade. 

Så mycket mer än Jonathans filmer kunde jag inte se av serien, eftersom min familj inte hade rätt kanal på TVn (90's kids' first-world-problems...). Men det räckte. Jag var fast.

Den sommaren. när jag var 10 år, köpte jag min första beyblade. Jag är rätt säker på att det var en röd version av Dranzer S. Jag minns än idag hur jag satt på den rosa heltäckningsmattan i rummet högst upp i mina farföräldrars hus, med kartongen. Hur jag försiktigt tryckte lös alla plastdelar från arket. Manualen. Frustrationen och envisheten. Jag ville inte be om hjälp. Jag skulle sätta ihop de där pilliga, röda bitarna till en beyblade själv. Och det gjorde jag. Efter mycket svett och svordomar, höll jag min första egna blade i handen. Komplett med Dranzer i mitten av bitchipet.

Vi minns säkert vår skolgård och dess trender. Kula återkom under våren, King dominerade på hösten. Pokémon-kort. Snöbollskrig. Och, under en kort period på Espedalsskolan, faktiskt Beyblade. Det var nog enda gången några killar i klassen följde med mig hem. Ryktet om min och mina syskons bana hade spritt sig, och jag var nog en av få tjejer som spelade. En klasskompis gav mig en blade han tröttnat på, en Seaborg, en annan gång en Trypio. Jag gick några matcher på skolgården, men spelade allra helst med mina syskon.

Min bror och jag byggde om, testade och kombinerade olika delar till nya beyblades. Manualen till en av dem, en hybrid av min Dranzer S och hans Galeon, skickade vi till serietidningen Beyblade (jag hade alla ex), och den kom med! Brorsans och mitt namn hamnade i svenska Beyblade-tidningen, och gissa om jag var stolt...
Jag hade en inramad Beyblade-poster ovanför sängen. Det sista jag såg innan jag somnade var Bladebreakers och deras bitbeasts.

Min poster...!

Inte ens Mormors sminklåda gick säker.
Den karaktär jag beundrade mest av alla var nämligen Kai. Den kylige, kaxige, och snygge lagkaptenen med blå trianglar på kinderna. I Mormors ask med ögonskugga fanns helt rätt nyans. Men det krävdes mycket av den för att det skulle synas ordentligt. Så låt oss säga att det inte var mycket kvar av den ljusblå skuggan i asken... Som tur var är inte min Mormor typen som använder den kulören särskilt frekvent, så hon lät mig hållas.

Numera leker jag med Marias UV-kritor istället!

Sedan vet vi ju hur det brukar gå. Jag blev äldre. Postern rullades ihop. Min Dranzer S försvann spårlöst. Banan blev sängbord, förvaring och till slut var även den borta. Beyblade blev inte någon återkommande trend på Espedalsskolan.

Så en ödesdiger vårdag år 2013, som nittonåring, fick jag ett infall att se några episoder, för nostalgins skull. YouTube gjorde det möjligt för mig att se dem, utan att ha rätt TV-kanal (som för länge sedan slutat sända Beyblade).
Bam!
Jag var fast igen.
Under våren och sommaren såg jag hela första säsongen, och gick sedan in på de jag varit helt ovetande om; V-Force och G-Revolution. Jag återupptäckte min fangirl-kärlek till Kai Hiwatari, och utökade den till det ryska laget Demolition/Blitzkrieg Boys. Jag kunde uppskatta och se karaktärerna på ett nytt sätt med "vuxna" ögon. "Gammal kärlek rostar aldrig" fick en betydelse.
Jag hade t o m ett kurspass i beyblading för min folkhögskoleklass, och målade Kai på ungdomsgårdens graffitivägg!

Video: Sören Eriksson

För den som inte vet, ger jag en snabbkurs till Kai Hiwatari:

Han föddes i Ryssland, som arvtagare till Hiwatari Enterprises. Hans pappa valde att lämna familjen för att bygga beyblades hellre än att ärva företaget, och Kai's rasande farfar, Voltaire Hiwatari, behöll pojken. Oturligt nog, var farfadern en maktgalen sociopat, och ledare för organisationen BIOVOLT. Organisationen höll ett grymt träningsläger bakom fasaden av ett kloster i Moskva (Balkov Abbey, "The Abbey"), där unga beyblade-talanger hjärntvättades till BIOVOLT-soldater under stenhård träning. Kai uppfostrades från tidig ålder i Balkov Abbey för att bli det ultimata vapnet.

Han målade sina blå trianglar som en påminnelse om faderns svek, och som ett tecken på sitt hat mot de beyblades som orsakat det. Ironiskt nog visade det sig att Kai är en av de skickligaste, mest passionerade beybladers som någonsin utövat sporten. Hans bitbeast ("totem") är Dranzer, en fågel Fenix, och hans element är eld.

Black Dranzer, den mest kraftfulla beyblade som byggts, förvarades i The Abbey. Kai blev så fascinerad av dess kraft att han en kväll smög för att prova den. Men då han fortfarande var ett barn, kunde han inte kontrollera den. Kraften förstörde stora delar av Balkov Abbey, och gav Kai minnesförlust. Han förflyttades till Voltaires hem i Japan, utan minnen av sin barndom. Det var här han först mötte Tyson och de andra, och serien tog form.

Kai's utveckling och person är, mer än hans snygga yttre, det mest intressanta. Han verkar först kylig och arrogant, men har sitt eget sätt att bry sig om sina vänner; att rädda dem ur diverse knipor. Han säger sällan något. Han gör vad som helst för att nå sina mål. Han kan ses som en kappvändare, känd för att byta lag flest gånger av alla karaktärer (Blade Sharks, Bladebreakers, Demolition Boys, Blitzkrieg Boys, BEGA, G-Revolutions...).
Men Kai har också en oerhörd strategisk förmåga. Han kan anpassa sig till i stort sett vilken situation som helst. Han är självsäker. Han reser sig ur askan och står starkare efter varje förlust.

Bra länkar: 

BeybladeWiki - Kai Hiwatari

"Best Of"

Mest minnesvärda match (enligt mig) nr 1: Kai vs Brooklyn

Mest minnesvärda match (enligt mig) nr 2: Kai vs Tyson

Varför drar jag upp allt det här nu?
För att Mighty Kai fyller år, of course!
Enligt skaparen Takao Aoki, föddes Kai den 2 augusti 1988. Så idag fyller han 26 år!

Thereby, har jag all rätt att nörda!