Det kan nog vara en rätt bra inledning på förklaringen om min gårdagskväll. Inledningen kan dock ändras, om du har kontakter.
Kort historia: Utelåst.
Komplex historia: Well...
Du vet den där panikartade känslan när du kommer hem trött, slutkörd och svettig efter en lång dag med jobb och träning, och inte hittar nycklarna i väskan? Och lättnaden när du hör det välbekanta skramlet och fiskar upp nyckelknippan?
Den lättnaden infann sig inte igår kväll.
Istället satt jag i trappuppgången med ryggsäcksinnehållet i en oregelbunden cirkel omkring mig, och stirrade på den punkt på väggen där jag visste att extranycklarna hängde - på andra sidan den dubbel-låsta dörren. Nycklarna måste ligga i den där tygkassen med träningskläder som jag glömde på jobbet.
Okej.
Så...
Tänk.
Tänktänktänk.
Vilka känner jag i Götet?!
Ganska snabbt konstaterar jag att de flesta jag känner är utomlands, jobbar, eller håller på att flytta (å andra sidan glömde jag en massa namn i mitt panikartade tillstånd).
Ringer hyresvärden, men det är utanför kontorstid. Ingen svarar. Så vem ringer en då?
Sin Farsa, såklart!
Inget svar.
Ringer igen. Igen. Igen. Och igen.
INGET SVAR.
Ringer Farsans fru.
Telefonsvar.
Ringer farföräldrarna.
Tyst.
Ringer min bror.
Välkommen till mobilsvar.
Okej, nu är det panik. Dags att ringa störningsjouren!
Nej, vi kan inte göra nåt, utom att kontakta låssmeden och be honom ringa dig.
"Hej, jag heter Oscar, du var utelåst? Hur ser låsen ut? Dubbellås? Beskriv dem?
Du, tjejen. Ärligt talat, om jag var du skulle jag försöka hitta någon annan stans att sova inatt..."
Låsen skulle behövt borras upp.
Och ersättas.
Plus någon annan avgift.
Det skulle ha gått på nästan sex papp.
Sex tusen. 6000. SEX TUSEN!
För ett par felplacerade nycklar! Nej, det vill jag helst inte. Jag gör ett försök till, Oscar. Ge mig tio!
Det är nu kontakterna kommer in.
Jag kommer aldrig kunna tacka UNF nog för alla dessa människor jag träffat genom åren. Få sociala skyddsnät känns så trygga som ni.
Jag tänker att det får bära eller brista, och ringer min kompis Mark. Hälsningsfrasen lät nog ungefär så här:
- Hej, du, det är kris! Kan jag sova hos faster i Partille inatt?!
En förklaring, ett par samtal och en bussresa senare knackade jag på dörren och blev insläppt. Jag måste ha låtit som en skiva som hackat upp sig på orden "tack så otroligt mycket!". Jag är skyldig både Mark och hans fasters familj en stor tjänst! Återigen; tusen, tusen tack för allt!
En dusch, ett par smörgåsar och några timmars sömn i en bäddsoffa senare var jag redo att ta mig till jobbet. Tror ni det stod någon kasse där?
Nej.
Men efter en hel förmiddags ångest och magont, kunde jag till slut ringa Västtrafiks Hittegods - och där fanns kassen med nycklar, boxningsutrustning, gummiband och allting! Jag hade inte glömt den på jobbet, utan på spårvagnen!
När jag ikväll berättade den här historien för min käre far i telefon, lät det såhär efteråt:
Farsan: - Ja du, Rebecca. Efter den stora atombombssmällen där allt annat förintats, kommer det bara finnas två kvar som reser sig, borstar av sig och frågar vad fan det var som hände. Det är du, och Keith Richards.
(Jag skrattar nästan ihjäl mig)
Farsan: - Och ett gäng fiskmåsar. Och Keith klarar sig bara så länge det inte finns några kokospalmer.
Not. Fattar du inte ovanstående mening, kan du nog inte din Keith Richards. Han föll ner från en kokospalm där han klättrat upp i början av 2000-talet. En världsturné med Rolling Stones ställdes in.
Summering: jag reder mig i stort sett i alla väder. Mycket tack vare snälla människor, och någon slags sjuk överlevnadsinstinkt of doom.
Återigen; stort tack till Norman-Tägtströms. Ni räddade definitivt min kväll. Tack igen!
Ett speciellt tack till sjukgymnasten Axel, som lånade ut sina idrottsbyxor till mig på träningstiden (och inte skrattade alltför mycket åt att de var för långa).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar