Den här dagen alltså. Du vet vilken jag pratar om, gör du inte, älskade du? Sista söndagen i maj, som varje år är tänkt för att jag ska hylla dig (och bistå handeln med studiebidraget för att ge dig blommor och presenter). Mors Dag, lilla Mamma.
Dagen då jag påminns om att du är borta.Jag uppskattar tanken, omvärlden. Givetvis ska någon som betyder så mycket för ett barn som en Mamma hyllas för det obetalda, och alltför ofta bortglömda slit hon utför. Problemet med den här dagen är att den, som så mycket annat i vårt samhälle, utgår från en norm. Att ha en närvarande Mamma.
Ledsen att upplysa, men världen ser inte sådan ut. Det finns de, som i mitt fall, i förtid har förlorat sin Mamma. För mig skedde förtiden vid 9 års ålder; för andra tidigare eller senare. Min omständighet stavas cancer, andras kan vara bilolycka, dråp, eller, ännu mer vanligt - fysisk och/eller psykisk frånvaro med livet i behåll, av olika anledningar.
Självporträtt, från ett foto då jag var 8 år.
Jag vet bara att den här dagen bara är ytterligare en påminnelse för mig om att jag knappt längre vet hur det känns att ha en Mamma. En påminnelse jag hade velat vara utan.
Men, Mamma, jag vill ändå tacka dig för ett par saker.
Tack.
Tack för att du sjöng för mig.
Dina sånger ger mig sinnesfrid än idag.
Tack för att du läste för mig.
Jag har ett rikare liv tack vare min nedärvda aptit på böcker.
Tack för att du sade ifrån så att jag såg det.
Din pondus gav mig kraft att själv sätta ner foten.
Tack för att du badade i havet med mig.
Det gav mig respekt för naturen, och en oändlig kärlek till vattnet.
Tack för att du kämpade in i det sista för att fortsätta få leva, för min skull.
Ditt mod är en gåva jag önskar kunna leva upp till.
Tack för att inte ens döden kan ta ifrån mig vilken förebild du är.
Mamma. Jag har inte kunnat kalla dig det på 12 år. Jag kommer aldrig få göra det igen. Men du gjorde ditt yttersta för mig, och inget kan ta det ifrån mig. Dina gåvor till mig har jag med mig varje dag, och gör något med. De bär mig genom allt detta som följt efter att du rycktes bort.
Självporträtt, ca 19 år gammal
Mamma. Presenter räcker inte - du skulle ha en tapperhetsmedalj värdig vilken återvändande så kallad krigshjälte som helst. För din kämparanda skulle du prisas som gudinna. Men jag vet - du hade inte velat det. Så du ska ha -
- mitt innerligaste, renaste och bitterljuva
Tack. Tack för att just du blev min älskade Mamma.
Jag älskar dig fortfarande över allt annat.
Jag är fortfarande din dotter, även om många mammor fick ta över från det att jag var 9 år.
Tack, min faster tillika gudmor Anna.
Tack, mina mostrar Mia och Bodil.
Tack, min farmor Ulla och mormor Else-Marie.
Tack, familjevännerna Carmen, Kicki, Sussi.
Tack, till de kvinnor som så länge jag kan minnas har älskat, fostrat och stöttat mig.
Jag är många mammors dotter.
Men Ylva.
Min enda älskade Mamma.
Tack. För allting, för alltid.
Och jag vill att du ska veta, att jag kan vara lycklig. Att jag har vackra, underbara vänner. Ditt intellekt. Gåvan att kunna laga god mat. Stöttning. Många moln på min himmel, men en halv armé fina människor med varsin soldriven fläkt i händerna, som hjälper mig blåsa undan dimmorna tillräckligt ofta för att jag ska orka.
Jag ska få det bra.
En av dessa personer är min vän Maria - här med mig i TV-soffan, 21 år gamla
Ta hand om mitt hjärta tills vi ses igen. tam'kora atavisa.
