En hel halv evighet: Om två grisar och att växa upp

Duns! hördes det från brevlådan i eftermiddags. Det låg ett papper bredvid källsorteringspåsen i hallen. En post-avi. Jag kunde inte minnas att jag köpt något från Tradera nyligen. Ner till Coop-kassan och visa leg, och några minuter senare höll jag en blå postpåse modell större i famnen. Adressen var skriven med en välbekant handstil, men jag kunde inte påminna mig att jag hade bett honom skicka upp något jag glömt kvar hemma i Ronneby.

Nyfiket bar jag in paketet i lägenheten, sparkade av mig kängorna och började slita upp klister-raden. Jag stack in handen i påsen. Något mjukt? Föremålet drogs ut ur påsen.
Ett litet, leende mjukdjur i form av en rosa gris.
Den var ju jättesöt, men varför hade jag fått den? Jag är ju snart 23 år vid det här laget. Ett par sekunder stod jag bara med grisen i handen, innan jag såg att ett hopvikt papper satt fast med ett gem på ena örat.

Då förstod jag.
Skrattet bubblade upp och jag skrattade och skrattade och skrattade. Den lilla grisen fick några pussar. Jag ringde och pratade med givaren och fortsatte skratta.

Bamsen var en skär mjuk gris, som jag troligen fick när familjen var i Vimmerby när jag var kanske fyra år gammal. Självklart var han döpt efter Lotta på Bråkmakargatans gris. En period följde Bamsen mig överallt. När vi fick rita och skriva egna sagoböcker i skolan handlade flera av mina om honom. Han hade en personlighet. Jag brukade sjunga en speciell melodi och låta honom dansa på trynet och baken. 

Sommaren 2003 åkte vi till västkusten på semester. Bamsen var såklart med. Vi var på Liseberg i Göteborg och på säl-safari i Fjällbacka, och jag såg krabbor och brännmaneter för första gången. Men när vi hade lämnat Fjällbacka, kunde jag inte hitta Bamsen. Pappa ringde till vandrarhemmet, och de letade, men kunde inte hitta min gosegris. Ingenstans fanns Bamsen. Jag blev, på barns vis, jätteledsen, men hittade på nya sagor om vad han upplevde för äventyr när jag inte var med. 

Jag, 8 år gammal, året innan Bamsen försvann. Han var säkert med på utflykten i bakgrunden.

Och nu, nästan 14 år senare, hade alltså en liten son till Bamsen, vid namn Sniff, landat hemma hos mig - en helt vanlig onsdag med seminarieförberedelser, soptömning och sticklingsvård. Kontrasten mellan flickan som låtit Sniffs pappa Bamsen dansa på trynet, och studenten som nu fått sonen i sin vård, är knivskarp.
Fast ändå inte. Jag har fortfarande den där flickans rättspatos. Hennes önskan att göra världen lite mer spännande med sagor. Självständigheten och de virvlande tankarna. 

Jag tror till och med att jag minns hur den där melodin gick.
Så kanske är det Sniffs tur att dansa på trynet ikväll. ♥