Esteter har roligare!

Anledningar varför esteter har det roligare i skolan: #326 Zombie-filminspelningar

Hade jag stannat kvar på samhäll hade jag garanterat inte tillbringat eftermiddagen och hela kvällen nere i en kvav källare under min gymnasieskola och spelat in film.
Jag hade inte släpat min kompis genom en korridor upprepade gånger. Jag hade inte stått framför en kamera och bältat samma kompis i en bårsäng, iklädd läkarrock.
Jag hade inte fått skratta åt roliga ljud som mina klasskamrater gör, eller diskutera tagningarna.

Inte heller hade jag fått några stora stycken latex fastlimmade i ansiktet och en massa smink. Jag hade inte fått tillfälle att halvt skrämma livet ur min psykologilärare. Eller fått hasa fram i en korridor och stöta fram gurglande väsningar ur halsen, indränkt i film-blod.

Och jag skulle fan inte heller fått chansen att göra om det imorgon igen! Slafs på er!

 

Filminspelning! Foto: Sanne Dahlström

 

Jo, glömde jag säga att kostymen inbegriper tandlack? 

 

Så sexig... 

Skaka min värld igen

Dagen har bara nått halvtid och jag har redan blivit omskakad flera gånger om.

* Inspelningen av zombiefilmen blir framflyttad. Vår latex-makare, som dessutom har alla prylarna, har drabbats av sjukdom. (I och för sig lite skönt, är fortfarande förkyld och hade velat bli lite friskare inför inspelningen)

* Har insett att det är över ett halvår sedan jag kraschade igen. Från toppen till botten på en minut. Och att jag faktiskt inte är över det, hur mycket jag än vet att jag måste se till att bli det.
Men det känns som att jag klarar mig. Det gör fortfarande fruktansvärt ont, men nu kan jag hantera det på ett helt annat sätt.

* Fick plötsligt en otroligt lust att prova att börja spela cello, trots att jag är not-analfabet. Det kan ha berott på den här videon.
Jag vet att nu när jag tar det lugnare arbetar min hjärna febrilt med att hitta nya projekt och utmaningar. Det är så jag funkar. Och det är okej. Jag måste bara lära mig att jag inte måste göra allt på samma gång.


Är det såhär det ska vara när en har en lugn period? Omskakad av småsaker, överraskningar och gamla bekymmer, men ändå känna att det är hanterbart? Klar förbättring, må jag säga.

De har förresten satt upp "nedräkningstavlan" inför studenten nu. Och den här gången gäller den bl a mig. Omskakande om något! Ändå förstår jag det inte. Ännu.

Det är aldrig försent, antar jag?

Förlösande dag på många vis. Jag fick tillbaka min psykologiuppgift, och hade fått MVG! Tyckte själv inte att den var så bra, så det var en glad överraskning.

Plus en givande dag med filmteamet. Vi byggde upp två miljöer för filminspelningen nere i skolans källare; ca 2 timmars effektivt arbete med mycket kånkande, damm och nervösa sammanbrott eftersom källaren är... läskig. Det känns som om det finns någon form av närvaro där nere... Imorgon ska vi äntligen börja filma - dessutom med smink, latex och statister!

Efter lite övertalning följde jag dessutom med min syster ut till stallet. Det var första gången hon var där sedan hennes, ja så gott som hennes, häst dog för två veckor sedan, så hon ville ha moraliskt stöd. Jag frös visserligen som vanligt, men jag var också förvånansvärt tillfreds. Lugn. Nyfiken.
Jag var på väg att bli hästtjej där ett tag för en massa herrans år sedan, men föll aldrig helt. Har inget emot hästar, och kan definitivt förstå tjusningen. Så när jag och syrran hamnade där framför Lucky, en ståtlig drama-queen bland ston, smälte jag faktiskt lite. Det erkänner jag. Så det kan nog bli att jag följer med syrran till stallet fler gånger för att mysa lite. Fast då ska jag ha varmare kläder...

Lovisa & Lucky

Dagar som börjar med frukost i sängen kan väl inte bli fel?

Skön dag idag. Sov länge för att skingra förkylningsdimmorna, åt frukost i sängen, enda lektionen var en arbetsmiljöföreläsning, och fick träffa min fina klass igen. Att sitta med dem och snacka allvar och strunt är sådant som gör skolan extra värd. Sandra och jag tog dessutom en promenad och en glass på stan, trots kylan. Det borde verkligen bli tid för mer kvalitetstid ihop, alltid lika kul när det blir av!

Överhuvudtaget; vill ha så mycket mer tid och ork för spontan kvalitetstid med mina vänner. Linnéa. Sandra, Ida, Emma, Madde och Abbe. UNFarna. Min syster. Plus en massa andra jag inte träffar så ofta pga geografiska avstånd. Herrenågon, vad många fina människor jag har lärt känna genom åren!

 Några av de finaste människorna jag vet; gänget i min hemförening, UNF Ronneby

Projektarbetet är inlämnat, vilket betyder att jag i nuläget inte har fler inlämningar att göra. Den känslan. Har inte känt den på länge. Hade glömt hur underbar den är.
Jag har fått datumförslag för antagningsintervju till Projektbildaren! Helgen 25-26 maj åker jag troligen på en liten tripp till Wendelsbergs folkhögskola för att prata lite, och träffa folk. Jag längtar redan!

Det är otroligt hur lite som krävdes för att ge mig andrum, även på hemmaplan. Men. Det är ett andrum, inte en lösning. Det är inte över, jag måste hela tiden påminna mig om det. För, precis som det brukar göra i de här lägena, det poppar idéer till nya projekt i mitt huvud. Projekt som jag antagligen inte kommer hinna med som det ser ut nu. Inte om jag vill hinna och orka satsa på att läka. Och det måste få vara viktigare just nu. Jag måste inse det.

Varför jag inte läser modebloggar - SHORT VERSION

Åh, jag hade kunnat skriva så förtjusande inlägg om "Dagens Outfit"!

Vanlig dag

1. Over-size skjorta, svart. 10 kr på IOGT Trossös second-hand. - Jag KUNDE inte motstå den!

2. Pep! Skinny-jeans, JC, upplagda ca 5 cm i affären, slitna i grenen. - Ett riktigt basplagg! Passar till allt!

3. Converse, vinröda och med smutsgrå snören. - Shabby chic på mitt vis!

4. Halsband, feministsymbol i silver, marknadsstånd. - Så. Jag.

5. Håret uppsatt i knut.- Proper as always!

Sjuk/Hemmamys

1. Extra over-size UNF-tröja med texten "Nykter&Het" på ryggen; har enligt rykte ställts ut på t-shirtmuséum redan under kongressen 1995 - Snacka om second-hand! Den är en gåva, ja, jag fick den, UNF Sörmland ville faktiskt bli av med den.

2. Korta sidenshorts med slädåkande renar; second-hand i Polen. - Lite roligt och utstickande plagg sådär, tihi! 

3. Sliten ljusgul morgonrock, arvegods av Mamma. - Man tager vad man haver när man ska tröstäta, hörde jag någon säga, vad det Blondinbella eller Ebba von Sydow?

4. Hårknut där en test har trillat ner och ringlar lite retsamt vid nacken bara för att understryka att jag inte ska träffa folk just nu. - "Slarvig uppsättning", jag tar det verkligen till en heeeeelt ny nivå!

Fest 

(nu börjar jag låta som mig själv)

1. Röd- och svartrandig t-shirt, JC. - Orkar fan inte leta upp något bättre   

2. Samma jävla jeans, kanske tvättade. - Varför ändra på ett vinnande koncept?

3. Klack-kängor, samma som jag reser i. - Ingen risk för skoskav i alla fall! 

4. Släpper ut hårknuten som jag satte upp precis efter tvätten och har haft i två dagar, borstar tre drag - POOOOOOF!! Lockar åt alla håll. - Screw gravity!

Jag är ett sånt jävla modelejon...

 

Är det svårt att vara spontan?

Jag bara undrar i största allmänhet. Eller rent personligt. Mitt liv har styrts av noggrann planering så länge. Jag vill verkligen bli mer spontan. Typ: "hallå, klockan är visserligen elva på kvällen, men nu jävlar packar vi picknick och sätter oss i en rondell och så kan vi väl klä ut oss till Bolibompa-Draken när vi ändå är igång?"

Ni fattar. Små spontana glädjeämnen, bara. Göra slag i saken med alla knasiga idéer jag kan få ibland. Eller bara göra lite udda småprojekt bara för att. Ägna en helg åt att lära mig spruta eld. Sy om mina gamla jeans till en ryggsäck. Laga lyxmiddag mitt i veckan. Blåsa såpbubblor på busshållplatsen. Dansa istället för att gå längs gatan. Försöka åka på en sopsäck nedför en höstlövstäckt backe. Krama främlingar. Lära mig ett nytt instrument. Jamma i en park. Föda upp en anka. Inte fan vet jag, bara något nytt och annorlunda lite då och då.

Jag vill bli mer spontan. Seriöst. Jag skulle nog må mycket bättre av det. Kanske något att jobba på i sommar? Hah. Det låter ju motsägelsefullt. Jobba på min spontanitet...

DÅM; UNF Blekinge i mitt hjärta

En epok är slut, en ny tar vid. Mitt hemdistrikt, UNF Blekinge har haft ännu ett DistriktsÅrsMöte (DÅM) och valt en ny styrelse, och den här gången sitter jag inte i den.

Det kan tyckas fånigt. Men efter två år i olika styrelser, och nu helt plötsligt inte sitta i en enda... Det tar tid att vänja sig av med. Jag har fortfarande skallen full av distriktsårsrapport och vadskavigöranu och pengasökning och, och, och... Nej vänta, mycket av det där är ju inte mitt ansvar längre. Det kommer att ta tid att komma ur styrelsetänket.

Och gudarna ska veta att jag kommer att sakna det. Det är något visst med att sitta i en styrelse. Men nu ska jag vila ifrån det i minst ett år. Jag är numera f d distriktssekreterare i UNF Blekinge. Jag är övertygad om att min efterträdare, Viktoria, kommer att göra ett kanonjobb!

UNF Blekinges DS för år 2013: Viktoria Green, Linnea Sandberg, Cornelia Moorelove, Linnéa Green och Emil Lilja

Jag tycker att årets DÅM gick lysande! Bra och viktiga diskussioner, många förslag från många olika personer, kloka tankar och bra flyt i förhandlingarna. Jag är så stolt över att ha fått vara med och starta upp det här distriktet. Vi har så stor potential att vi nog inte har insett det själva ännu.

För egen del är jag dessutom extra glad över två saker:

1) Jag har blivit vald som kongressombud för mitt distrikt, och ska åka till UNF's festaste fest till sommaren, Kongressen. Party och politik i en vecka, kan det bli bättre?!

2) Jag blev utsedd till Årets Eldsjäl i mitt distrikt. För mig kändes det oerhört stort att få ta emot diplomet och höra att jag under året har spridit mitt engagemang och utvecklats. Eftersom jag till hösten inte kommer att vara kvar i Blekinge kändes det dessutom extra härligt att få känna att jag gjort något för mitt älskade hemdistrikt.

Tack UNF Blekinge! Nu kör jag en vår och en sommar till. För er. För oss. Sedan lämnar jag stafettpinnen i mina kamraters kompetenta händer.

JOBB!

Den här dagen... What to say?

* Tog mig upp ur sängen i god tid för att slippa stressa till jobbintervjun
* Hade tänkt på att ladda mitt resekort och slapp stressa till jobbintervjun
* Hittade med bara lite strul till rätt ställe en halvtimme för tidigt och slapp stressa till jobbintervjun
* Jobbintervjun slutade med JOBB!!!!!

Japp! Jag har ett jobb i sommar! Jag är anställd semestervikarie och ska vara på Bräkne-Hoby Hemtjänst i sommar! Ser fram emot att få jobba något otroligt, stämningen var väldigt välkomnande och jag är övertygad om att jag kommer att trivas. Så skönt att äntligen slippa oroa mig över det!
Men det slutar inte där!

* Projektrapporten är till 99% klar; den ska ses över en sista gång imorgon av min handledare
* Vårväder! Tankade sol för fulla muggar!
* Lugn dag, har passat på att läsa mer än halva "Harry Potter och Fenixorden". 1001 sidor totalt. Just saying.
* Kvällen! Herrejävlar vilka älskvärda knasiga vänner jag har!

Flera konversationer över facebook som jag kommer garva åt länge! Mensvärk/livmoderkramp, mankini-zombies, rectumtöjning och huruvida jag har PMS eller inte... Säg vad ni vill. Ingen av oss är speciellt finkänslig.

Tio år sedan

Tio år är en lång tid, men det känns som om de här tio åren är några månader. Oftast känner du inte det själv när du förändras. Du kan bara ana att kroppen växer och skiftar form, att du inte tänker på samma sätt längre. Men det har ändå gått tio år.

Min Mamma Ylva slutade inte kämpa. Inte ens den 2 april 2003 hade hon slutat kämpa. Men det var den morgonen hon fick vila. Jag sov över på sjukhuset ihop med min familj den natten. Jag var inne hos min Mammas kropp efter att hon lagt sig att vila. Jag såg henne. Jag fick höra orden "Krama nu Mamma en sista gång" innan jag hann fylla nio år.
Det är först nu, i s k "vuxen ålder" som jag försökt tänka mig in i Mammas situation. Och jag fattar verkligen inte hur hon klarade det. Att vara en vanlig Mamma och ändå veta att hon inte skulle få se oss växa upp. Att hon inte tappade fotfästet. Att hon fortsatte. För den styrkan - den oerhörda styrkan hon hade - beundrar jag henne över någon person på det här jordklotet.

Mamma och jag brukade bada i havet. Hon kunde stå på händer och slå kullerbyttor i vattnet. Hon brydde sig inte om att de andra vuxna gick upp, utan lekte med mig och min syster längre än någon annan. Hon är med mig i varje undervattenskullerbytta jag gör.
Skogen bakom huset, där vi plockade vitmossa till adventsljusstaken, fikade, såg rådjur, lekte och såg en tant bada isvak mitt i vintern till min och min systers förvåning; i den skogen finns hon.
I Växjö Domkyrka, som hon besökte mycket under sin sista tid. Där hon tände ljus och beundrade det enorma altarskåpet i glas. Där känner jag henne som starkast. Där blir jag lugn. Dit längtar jag när allt är svårt, efter att få komma dit och känna henne igen.

Varje ifrånsägning, varje reaktion på orättvisor, varje stygn med en symaskin, varje batikmönstrad tröja, varje par gröna glasögon, varje vaniljhjärta från Askelyckan i Växjö, varje havsbad, varje gång jag lyssnar på The Beatles. Då är hon där. Även fast jag inte alltid känner henne.

Hälften av mig är Ylva. Det kan inga år ändra på. Min Mamma älskade mig så mycket att hon kämpade sig igenom cancern, ett rent helvete, för mig. För mig och min syster. Därför ska jag kämpa för att få ett bra liv. För hennes skull lika mycket som min egen. För att jag älskar henne.

Älskade Mamma. Jag hoppas att du inte har ont mer. Jag önskar att vi ses när min tid är inne. När jag har lämnat den här världen fridfullt, i sömnen och vid tämligen hög ålder, hoppas jag. Jag älskar dig. <3

Vilan efter stormen

Påsken har varit... speciell. Omtumlande. Både ett uppvaknande och en dvala. Jag har i princip isolerat mig med familjen - och min projektarbetsrapport. Dagarna flyter ihop i skrivande, en stunds promenad, en stunds UNF-arbete, ett stycke planering, och en massa grubblerier.

Det känns som om jag nått en punkt då jag måste vända. Kanske har jag bara sprungit förbi den punkten under en längre tid. Någon form av förändring måste det i alla fall bli. Jag kan inte hålla på och springa igenom väggar och ha den där rösten i huvudet som talar om att inget jag gör någonsin kommer att vara tillräckligt längre.

För existerar, det gör den. Den där självföraktande rösten som manar på mig. Det är MVG eller inget, och ibland är inte ens det nog. Jag kan nog ställa upp på det där, det tar inte lång tid, det hinner jag. Det gör jag inte alls, jag måste hinna vila, och jag måste inte göra det. Fast, jo... Jag gör det. Men i slutändan - vad offrar jag på vägen? Är det värt det?

Men tvärtemot vad jag, och flera med mig, trott beror det inte bara på stress. Självföraktet. Det har funnits där så länge. Och det måste bort. Jag har ingen energi. Det behöver jag skaffa mig. Hur? Det behöver jag tid att tänka ut. Känslan av att få självföraktets ord bekräftade: Gör det där... Du måste... Har du inte tänkt på... Varför gör du inte... Du kan inte... Det räcker inte... Hur tänkte du nu... Lyssnar inte, lalala, du pratar strunt, du har fel...
Det är inget jag eller andra tänker på. Självföraktet i huvudet räknar om det själv. Jag vet att ingen vill mig något ont. Men självföraktet som funnits där så länge håller inte med. Det kan göra om minsta lilla pik till att jag är dålig, empatilös, otillräcklig. Och de senaste månaderna har min stress gjort att självföraktet har frossat.

Huvudet stormar. Det har stormat för länge. Så mycket att jag har missat så mycket annat. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring. Jag orkar inte. Jag kommer inte att orka på ännu ett tag. Men de här dagarna av isolering och försiktigt arbete, och andrum, har gett mig tid. Jag har aldrig tid, men nu måste jag ge mig själv det. På allvar.
Tills dess att jag har läkt kan jag inte hjälpa någon annan, hur gärna jag än vill. Det finns inte en chans. Jag har ingen ork. Inte sagt att jag inte har lust, men jag kan inte ens hjälpa mig själv. Så hur skulle jag kunna hjälpa någon annan?

Jag gör det jag kan. Jag tar inte på mig mer. Det är skolarbetet som gäller nu, de två sista månaderna av tolv långa år. Som jag gjort bra. Riktigt bra, till och med. Kanske det innebär att jag måste hålla låg profil. Det innebär definitivt att jag måste få ner min inre varvmätare, på något sätt. Bättre sent än aldrig.

Jag måste bara få andas. Få lugn. Få känna att jag inte är det rösten i huvudet säger att jag är: Otillräcklig i allt jag gör. Empatilös. En dålig människa. För det är jag inte. Bara otroligt trött, orkeslös och värd en paus. Värd att vila. Värd att få läka. Värd att finnas.