Det är aldrig försent, antar jag?

Förlösande dag på många vis. Jag fick tillbaka min psykologiuppgift, och hade fått MVG! Tyckte själv inte att den var så bra, så det var en glad överraskning.

Plus en givande dag med filmteamet. Vi byggde upp två miljöer för filminspelningen nere i skolans källare; ca 2 timmars effektivt arbete med mycket kånkande, damm och nervösa sammanbrott eftersom källaren är... läskig. Det känns som om det finns någon form av närvaro där nere... Imorgon ska vi äntligen börja filma - dessutom med smink, latex och statister!

Efter lite övertalning följde jag dessutom med min syster ut till stallet. Det var första gången hon var där sedan hennes, ja så gott som hennes, häst dog för två veckor sedan, så hon ville ha moraliskt stöd. Jag frös visserligen som vanligt, men jag var också förvånansvärt tillfreds. Lugn. Nyfiken.
Jag var på väg att bli hästtjej där ett tag för en massa herrans år sedan, men föll aldrig helt. Har inget emot hästar, och kan definitivt förstå tjusningen. Så när jag och syrran hamnade där framför Lucky, en ståtlig drama-queen bland ston, smälte jag faktiskt lite. Det erkänner jag. Så det kan nog bli att jag följer med syrran till stallet fler gånger för att mysa lite. Fast då ska jag ha varmare kläder...

Lovisa & Lucky