Shark night

Animal Planet's "Shark Month" gör inte särskilt bra reklam för hajarna.

Överdrivna programledare som skriker ut hur otäcka hajarna är, för att sedan i slutet fälla in ett "men chansen är otroligt liten", och avslutar med någon dramatisk mening som ändå syftar tillbaka på rovlystnad och blodtörst. Så gott som alla trailers visar blod och vithajständer; karaktäristiskt sågtandade.

Nästan alla sekvenser, även där det klart och tydligt beskrivs att det är en annan hajart som var inblandad i attacken (tjurhaj, kopparhaj, etc), visar vithajar. De har försökt rädda upp det med att visa grumliga sekvenser, men med bara ytterst lite kunskap ser du på tänderna och färgerna att det rör sig om vithaj.

Programmen har titlar som "I survived JAWS 2". Visst är det för mig intressant och viktigt att se personer berätta om sina hajattacker, och hur de har rehabiliterats efter betten. Förvånande nog skyller få av de attackerade på hajarna. De vet att de befann sig på hajarnas territorium. De vet att risken att attackeras är minimal, och vilka omständigheter som kan ha provocerat fram attacken. De flesta hade gett sig ut i vattnet, och dykt med hajar, kort efter att de återställts. Men detta ges bara en kort stunds utrymme. Mer kameratid ägnas åt bilder på huggande, hoppande eller närgångna (vit)hajar.

Ska vi gå över på andra perspektiv; så gott som alla medverkande är vita män. Jag har sett massor, och åter massor, av hajprogram sedan jag var fem år gammal. Det FINNS kvinnliga och/eller rasifierade hajforskare och naturfilmare. Var är de?

En hajnörds natt

Haj-nördens natt:

Upptäcker en dokumentär om en händelse som jag genom mitt intresse kom i kontakt med redan som fem-sex år gammal.
Andra världskriget.
Ett amerikanskt krigsfartyg, Indianapolis - ca 1200 man, sänktes mitt ute i havet av torpeder 1945. I fem dygn kämpade männen för livet mot törst, sol, utmattning, hallucinationer...
Endast 317 överlevde.
Männen dog främst av solen och drunkning, men också till följd av att ha druckit saltvatten och dött av uttorkning eller galenskap.

Ändå har händelsen fått ryktet som "en av de värsta hajattacker som någonsin rapporterats".

Experter på International Shark Attack Files hävdar att, baserat på de vittnesmål de samlade in av överlevande, sågs inte en enda person dödas av hajar. Däremot åt hajarna av de döda, och bett förekom.
Haven är som en öken av vatten - inte mycket finns. Oceanlevande hajar äter det de kan komma över.
Så varför attackerades inte fler människor?

En jämförelse - under ett år dödas ca 4 människor av hajar. Betänk alla de gånger som människor stöter ihop med hajar, medvetet som omedvetet.
Under samma period, ett år, dödar människor (håll i er)...
... Ca 40 000 000 (fyrtio miljoner) hajar.

Bara en vanlig natt som hajnörd.

Ingen vanlig selfie

Det här är ingen vanlig selfie. Jag tog den i "Erised-spegeln" på Warner Bros Studios i våras. För den som är osäker på sin Harry Potter, så är det spegeln som visar det en person önskar sig allra, allra mest. 

Ikväll gjorde jag ett stort misstag. Jag använde nätet för att räkna ut hur många dagar sedan det var jag såg Mamma för sista gången. 11 år, 5 månader, 1 dag. 4172 dagar. Mer än halva mitt liv, och det växer. Det kan bara växa. Det går inte att nollställa. 

Hon syns inte. 

Bara på mig, och andra släktingar. I minspel, ögonform, ansikte. 

Jag har hört hennes röst en gång på alla de här åren. På ett band. Men jag vill tro att hon är här. Att jag en dag nollställer räkneverket och är hos henne. Det är min önskan. 

Hon.

Bara hon. 

Ja studientka

Första skoldagen på universitetet!
Huvudvärk, förvirring och riktigt förväntansfull, som sammanfattning. Har lärt mig säga att jag är studentska: Ja studientka. Skaffade en ny trevlig bekantskap, kursaren Sebastian. Kursen kickstartade med ryska alfabetet - orsaken till min huvudvärk och förvirring. Men, men, det sätter väl sig med lite övning...
Imorgon ska jävlar det där alfabetet nötas in!
Kom på en smart grej på bussen; jag samlar ihop alla ställen där jag ser ryska bokstäver i Beyblade - Balkov Abbey, Demolition Boys' namn, mangan... Och övar på att skriva och tolka dem! Samt givetvis övningarna från skolan och mina anteckningar.

Tänkte åka och boxas, men huvudvärken och tröttheten efter att ha släpat hem matkassar och packat upp satte stopp. Måste sluta hitta på ursäkter och sätta igång. Jag saknar att käfta, slå och skrika. Jag måste jobba upp kondisen.

Igår träffade jag äntligen Maria igen! Jävlar, vilken kram det blev! Så otroligt skönt att ha henne hos mig "live" igen... Och helgen med Ämmäh i Lin-/Norrköping var kanon! Tacksam för mina fina vänner, nu väntar jag på att få krama om Maja också!

Kvällen kommer att ägnas åt att komma i fas, kanske bada badkar och se Corspe Bride. Igen. Fasen att jag glömde svarta favoritpennorna nere i Blekinge...

Varför jag inte ville börja universitetet, men bestämde mig för att göra tvärtom

Okej, så jag börjar alltså universitetet imorgon efter många om och men. Inte pga betygen. Snarare det att jag inte känt mig redo/att det är nåt för mig/anledningen jag ska berätta om nu.

Självklart har jag känt att universitet vore kul. Bildning, awesome aktiviteter, nya vänner, rikta in mig på det jag vill, studentliv osv. Jag ser verkligen fram emot kurserna jag ska läsa (Ryska Grundkurs 30hp, heltid, samt Ryssland mellan förflutet och framtid 15 hp, halvfart). Jag tvivlar inte på att jag kommer finna mig tillrätta och hitta nya vänner.
Men.
Och det är för jävligt att det här "men":et ska spela så stor roll.
Studentlivets ökända alkoholnorm.

Jag är trygg i mitt val. Jag ruckar inte på det. Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk tycker om att jag är nykterist, eftersom det är ett av mitt livs bästa val.
Men det innebär inte att det inte är jobbigt att omges av alkoholnormen.
Tidigare idag besökte jag Humanisten, byggnaden där jag ska spendera min studietid åtminstone fram till januari nästa år. Det kändes pirrigt, spännande och bra. Jag tog upp en kårtidning, något infoblad som låg framme i hyfsat prydliga högar.
Bad choice.
Bland de mer dominerande inslagen fanns en alkoholglorierande omgjord version av en schlagerdänga. Med uppmaning att skråla den vid "diverse tillfällen".
Allt det mysiga pyste ut.
Okej. Så det börjar redan i entréhallen dagen innan skolan ens har börjat. Jag kände mig inte lika välkommen längre. Jag tänkte på de som kanske har ett missbruk bakom sig. På de som kommer till universitetet från familjer med missbruksproblematik. På andra som av olika anledningar inte vill/kan/får dricka alkohol.
På nykteristerna.

Jag vill också vara med. Jag älskar fest och folk och dansadansadansa och skråla och spexa och flirta och sexa och allt annat gött.
Men den där alkonormen talar om att sådana som jag inte är med på lika villkor.
Jag hoppas att jag har fel.
Att det inte är så illa som jag tror.
Det är ju trots allt universitet vi snackar, eller hur? Folk måste ju ha mognat så pass att de respekterar andra?

Nåväl.
Universitet, fest, ryska-studier, häng, och en jättespännande höst; here I come!
Ready or not!