Dessutom är det ofta så att jag får en idé som jag kör hårt på, tänker att jag ska viga mitt liv åt - de första månaderna/veckorna/minuterna. Sedan lämnar jag den oavslutad. I alla fall en tid. Intresset behåller jag, och tar kanske upp igen efter ett tag. Detta är kanske varför jag inte är expert direkt på något.
Å andra sidan har det lett till att jag är allmänbildad. Och det har gett mig många (ofta väldigt vitt skilda intressen); alltifrån folkdräktshistoria och estradpoesi, till boxning och orientering. Jag njuter av att fightas i ringen, men njuter lika mycket av att lära mig Lucia-sånger i en kör, eller lära mig brodera blekingesöm.
När jag skriver noveller, dikter eller fanfiction, läser jag dessutom på mycket.
Bara till en enda (än så länge oavslutad) fanfiction, har jag fördjupat mig i nordiska sångtekniker, ryska maträtter, skotsk svärdsdans, nyckelharpor, growl, latinska artnamn och mytologiska väsen från diverse kulturer.
Men det finns faktiskt ett intresse som hållit i sig nästan hela mitt liv.
---
Vad ville du bli när du var fem år gammal? Vill du fortfarande bli det?
Om alla vi som ville bli delfinskötare på Kolmården hade blivit det, skulle väl delfinerna aldrig få vara ifred. Och visst ville jag klappa och mata delfiner. Men det kom bara på andra plats.
Det jag allra, allra helst ville bli när jag var fem år, var hajforskare!
Jag är lite osäker på hur det började. Tidigt fick jag en hajbok av mina föräldrar, men jag vet inte om det redan började då, eller om jag fick boken på grund av ett visat intresse. Inte ens min egen Pappa kommer ihåg. Men att intresset blev väldigt starkt väldigt tidigt, den saken är klar.
Jag älskade att se på inspelade VHS-band med Mitt i Naturen-dokumentärer. Programledaren Charlotte Permell var min idol, och på badhuset med klassen kunde jag länge driva runt på en skumgummimadrass och leka naturreporter. Jag höll händerna över mun och näsa, som en dykare med syrgastuber, och rullade baklänges ned i vattnet och låtsades se alla möjliga hajar i Ronneby Simhalls 25-meters klorbassäng.
Flera gånger har jag chockat jämnåriga genom att säga att min största dröm är att dyka med vithajar - utan bur eller ringbrynjedräkt.
Men min fascination väckte inte bara beundran. Jag blev också otroligt arg. För det visades inte bara vackra miljöbilder på hajar på mina filmer. Alla visade de hur människor hänsynslöst jagar hajar; av rädsla, hat, okunskap - eller helt enkelt för att tjäna pengar på deras kött, tänder och framför allt deras fenor. Redan som liten frågade jag argsint ut mina fritidsföreståndare om de hade ätit hajfenssoppa någon gång.
Vet ni hur hajfenor fiskas?
1) Hajarna fastnar i långrevar. Det är kilometerlånga linor med agnade krokar. De trasslar in sig i reven, och kvävs, eftersom de inte får syre om de inte kan simma och låta vatten flöda över gälarna. De kvävs till döds.
Eller:
2) De dras upp levande ur havet, på en fiskebåt. Där skärs fenorna av, medan de fortfarande är vid liv. Sedan kastas hajarna antingen tillbaka levande i havet, där de kvävs eller dör av blodförlusten. En långsam, smärtsam död. Eller så dör de på fiskedäcket och köttet säljs.
En liten skål hajfenssoppa, som är en asiatisk delikatess, kan gå på uppemot 100 USD.
Om någon kom på att människoöron var delikatess, och skar dem levande av oss...?
Hajar har inga händer. De undersöker genom att se, lukta och känna - och smaka. Ungefär som vi. De flesta hajbett är ytliga, av den anledningen.
Långt många fler druknar i badkaret, än dödas av hajar.
Det är mer än 100 gånger större risk att dödas av blixten än av en haj.
Det finns ingen haj som anses föredra människokött. De fall där människor dödas handlar uteslutande alltid om blodförlust från bett, inte om att de blir uppätna. Uppskattningsvis rapporteras något hundratal attacker om året till Internationella Hajattacksregister. Och även om det säkert finns ett mörkertal, så dödar människan många miljoner hajar om året. En bra haj är ju en död haj, eller hur?
Too bad for you. Men som havets toppredator spelar hajen en viktig roll i ekosystemet. Skulle hajarna försvinna, påverkar det näringskedjan ända ner till de plankton, alger och organismer som står för 70% av syret vi andas. Andra arter skulle ta över, andra försvinna.
Det finns ytterst få hajreservat. "Den gyllene triangeln", alltså området som bildas av Galápagosöarna (Ecuador), samt öarna Cocos (Costa Rica) och Malpelo (Colombia), är ett. Men tjuvfiske, en enorm efterfrågan på hajfenor i Asien, och bristande insatser från myndigheter, gör att det brister.
Många hajarter är allvarligt utrotningshotade, inklusive vithajen, valhajen, med flera. Hajar fortplantar sig långsamt. Det tar många år, uppemot 12-25 år, innan vissa hajarter uppnår könsmognad (jämfört med t ex en varg, där könsmognaden uppnås vid ca 2 års ålder).
Filmen "Hajen" har hjälpt till att skapa en oerhört snedvriden bild av vithajen, och hajar i allmänhet. Visste ni att de mest skrämmande scenerna är filmade med en modellhaj? Peter Benchley, som skrev romanen Jaws som föregick filmen, ångrade sig i början av 2000-talet. Han sa att om han hade vetat vad vi vet om hajar nu, hade han inte kunnat skriva boken.
Ron och Valerie Taylor, det berömda dykarteam som var med och gjorde filmen "Jaws", räddar en vithajshona ur ett nät, där hon annars skulle ha kvävts eller styckats på en fiskebåt. Se parets bok "Hajens Rike".
Men ändå.
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om hajar. Tanken på att jobba med hajar finns alltid där i bakhuvudet. Oavsett om jag gör det som forskare, aktivist eller naturfilmare. Jag vill vara hajbeskyddare.
För det var vad jag ville bli som femåring.
Och det vill jag fortfarande bli.
