Tio år sedan

Tio år är en lång tid, men det känns som om de här tio åren är några månader. Oftast känner du inte det själv när du förändras. Du kan bara ana att kroppen växer och skiftar form, att du inte tänker på samma sätt längre. Men det har ändå gått tio år.

Min Mamma Ylva slutade inte kämpa. Inte ens den 2 april 2003 hade hon slutat kämpa. Men det var den morgonen hon fick vila. Jag sov över på sjukhuset ihop med min familj den natten. Jag var inne hos min Mammas kropp efter att hon lagt sig att vila. Jag såg henne. Jag fick höra orden "Krama nu Mamma en sista gång" innan jag hann fylla nio år.
Det är först nu, i s k "vuxen ålder" som jag försökt tänka mig in i Mammas situation. Och jag fattar verkligen inte hur hon klarade det. Att vara en vanlig Mamma och ändå veta att hon inte skulle få se oss växa upp. Att hon inte tappade fotfästet. Att hon fortsatte. För den styrkan - den oerhörda styrkan hon hade - beundrar jag henne över någon person på det här jordklotet.

Mamma och jag brukade bada i havet. Hon kunde stå på händer och slå kullerbyttor i vattnet. Hon brydde sig inte om att de andra vuxna gick upp, utan lekte med mig och min syster längre än någon annan. Hon är med mig i varje undervattenskullerbytta jag gör.
Skogen bakom huset, där vi plockade vitmossa till adventsljusstaken, fikade, såg rådjur, lekte och såg en tant bada isvak mitt i vintern till min och min systers förvåning; i den skogen finns hon.
I Växjö Domkyrka, som hon besökte mycket under sin sista tid. Där hon tände ljus och beundrade det enorma altarskåpet i glas. Där känner jag henne som starkast. Där blir jag lugn. Dit längtar jag när allt är svårt, efter att få komma dit och känna henne igen.

Varje ifrånsägning, varje reaktion på orättvisor, varje stygn med en symaskin, varje batikmönstrad tröja, varje par gröna glasögon, varje vaniljhjärta från Askelyckan i Växjö, varje havsbad, varje gång jag lyssnar på The Beatles. Då är hon där. Även fast jag inte alltid känner henne.

Hälften av mig är Ylva. Det kan inga år ändra på. Min Mamma älskade mig så mycket att hon kämpade sig igenom cancern, ett rent helvete, för mig. För mig och min syster. Därför ska jag kämpa för att få ett bra liv. För hennes skull lika mycket som min egen. För att jag älskar henne.

Älskade Mamma. Jag hoppas att du inte har ont mer. Jag önskar att vi ses när min tid är inne. När jag har lämnat den här världen fridfullt, i sömnen och vid tämligen hög ålder, hoppas jag. Jag älskar dig. <3