"Kai. That's my name." - Varför nördar jag plastsnurror och ansiktsmålning som 20-åring?

En av mina största fandoms började med två filmer i ett hus vid skogens slut utanför min hemstad Ronneby. Närmare bestämt hemma hos min kusin, Jonathan, då vi var ungefär 9-10 år gamla. Han hade två Beyblade-filmer, som jag ville se så gott som varje gång jag var där. Han hade en riktig bana också, och vi spelade en massa matcher i den. Hemma nöjde jag mig med en röd plastback som mina syskon och jag dekorerat med bilder från Beyblade. 

Så mycket mer än Jonathans filmer kunde jag inte se av serien, eftersom min familj inte hade rätt kanal på TVn (90's kids' first-world-problems...). Men det räckte. Jag var fast.

Den sommaren. när jag var 10 år, köpte jag min första beyblade. Jag är rätt säker på att det var en röd version av Dranzer S. Jag minns än idag hur jag satt på den rosa heltäckningsmattan i rummet högst upp i mina farföräldrars hus, med kartongen. Hur jag försiktigt tryckte lös alla plastdelar från arket. Manualen. Frustrationen och envisheten. Jag ville inte be om hjälp. Jag skulle sätta ihop de där pilliga, röda bitarna till en beyblade själv. Och det gjorde jag. Efter mycket svett och svordomar, höll jag min första egna blade i handen. Komplett med Dranzer i mitten av bitchipet.

Vi minns säkert vår skolgård och dess trender. Kula återkom under våren, King dominerade på hösten. Pokémon-kort. Snöbollskrig. Och, under en kort period på Espedalsskolan, faktiskt Beyblade. Det var nog enda gången några killar i klassen följde med mig hem. Ryktet om min och mina syskons bana hade spritt sig, och jag var nog en av få tjejer som spelade. En klasskompis gav mig en blade han tröttnat på, en Seaborg, en annan gång en Trypio. Jag gick några matcher på skolgården, men spelade allra helst med mina syskon.

Min bror och jag byggde om, testade och kombinerade olika delar till nya beyblades. Manualen till en av dem, en hybrid av min Dranzer S och hans Galeon, skickade vi till serietidningen Beyblade (jag hade alla ex), och den kom med! Brorsans och mitt namn hamnade i svenska Beyblade-tidningen, och gissa om jag var stolt...
Jag hade en inramad Beyblade-poster ovanför sängen. Det sista jag såg innan jag somnade var Bladebreakers och deras bitbeasts.

Min poster...!

Inte ens Mormors sminklåda gick säker.
Den karaktär jag beundrade mest av alla var nämligen Kai. Den kylige, kaxige, och snygge lagkaptenen med blå trianglar på kinderna. I Mormors ask med ögonskugga fanns helt rätt nyans. Men det krävdes mycket av den för att det skulle synas ordentligt. Så låt oss säga att det inte var mycket kvar av den ljusblå skuggan i asken... Som tur var är inte min Mormor typen som använder den kulören särskilt frekvent, så hon lät mig hållas.

Numera leker jag med Marias UV-kritor istället!

Sedan vet vi ju hur det brukar gå. Jag blev äldre. Postern rullades ihop. Min Dranzer S försvann spårlöst. Banan blev sängbord, förvaring och till slut var även den borta. Beyblade blev inte någon återkommande trend på Espedalsskolan.

Så en ödesdiger vårdag år 2013, som nittonåring, fick jag ett infall att se några episoder, för nostalgins skull. YouTube gjorde det möjligt för mig att se dem, utan att ha rätt TV-kanal (som för länge sedan slutat sända Beyblade).
Bam!
Jag var fast igen.
Under våren och sommaren såg jag hela första säsongen, och gick sedan in på de jag varit helt ovetande om; V-Force och G-Revolution. Jag återupptäckte min fangirl-kärlek till Kai Hiwatari, och utökade den till det ryska laget Demolition/Blitzkrieg Boys. Jag kunde uppskatta och se karaktärerna på ett nytt sätt med "vuxna" ögon. "Gammal kärlek rostar aldrig" fick en betydelse.
Jag hade t o m ett kurspass i beyblading för min folkhögskoleklass, och målade Kai på ungdomsgårdens graffitivägg!

Video: Sören Eriksson

För den som inte vet, ger jag en snabbkurs till Kai Hiwatari:

Han föddes i Ryssland, som arvtagare till Hiwatari Enterprises. Hans pappa valde att lämna familjen för att bygga beyblades hellre än att ärva företaget, och Kai's rasande farfar, Voltaire Hiwatari, behöll pojken. Oturligt nog, var farfadern en maktgalen sociopat, och ledare för organisationen BIOVOLT. Organisationen höll ett grymt träningsläger bakom fasaden av ett kloster i Moskva (Balkov Abbey, "The Abbey"), där unga beyblade-talanger hjärntvättades till BIOVOLT-soldater under stenhård träning. Kai uppfostrades från tidig ålder i Balkov Abbey för att bli det ultimata vapnet.

Han målade sina blå trianglar som en påminnelse om faderns svek, och som ett tecken på sitt hat mot de beyblades som orsakat det. Ironiskt nog visade det sig att Kai är en av de skickligaste, mest passionerade beybladers som någonsin utövat sporten. Hans bitbeast ("totem") är Dranzer, en fågel Fenix, och hans element är eld.

Black Dranzer, den mest kraftfulla beyblade som byggts, förvarades i The Abbey. Kai blev så fascinerad av dess kraft att han en kväll smög för att prova den. Men då han fortfarande var ett barn, kunde han inte kontrollera den. Kraften förstörde stora delar av Balkov Abbey, och gav Kai minnesförlust. Han förflyttades till Voltaires hem i Japan, utan minnen av sin barndom. Det var här han först mötte Tyson och de andra, och serien tog form.

Kai's utveckling och person är, mer än hans snygga yttre, det mest intressanta. Han verkar först kylig och arrogant, men har sitt eget sätt att bry sig om sina vänner; att rädda dem ur diverse knipor. Han säger sällan något. Han gör vad som helst för att nå sina mål. Han kan ses som en kappvändare, känd för att byta lag flest gånger av alla karaktärer (Blade Sharks, Bladebreakers, Demolition Boys, Blitzkrieg Boys, BEGA, G-Revolutions...).
Men Kai har också en oerhörd strategisk förmåga. Han kan anpassa sig till i stort sett vilken situation som helst. Han är självsäker. Han reser sig ur askan och står starkare efter varje förlust.

Bra länkar: 

BeybladeWiki - Kai Hiwatari

"Best Of"

Mest minnesvärda match (enligt mig) nr 1: Kai vs Brooklyn

Mest minnesvärda match (enligt mig) nr 2: Kai vs Tyson

Varför drar jag upp allt det här nu?
För att Mighty Kai fyller år, of course!
Enligt skaparen Takao Aoki, föddes Kai den 2 augusti 1988. Så idag fyller han 26 år!

Thereby, har jag all rätt att nörda!