Jag förstår att syftet är välmenande och till för att motivera. Men resonemanget missar en väldigt viktig poäng: det finns olika sorters smärta. Och det är bäst att lära sig vad som härdar, och vad som skadar.
Jag har tidigare berättat, och är helt öppen med, att jag har problem med axlarna och nacken. Här kommer förklaringen.
Första gången jag klagade på att jag var stel i axlarna måste ha varit när jag var 14-15 år. Jag ska redan från början erkänna att jag, liksom många i min generation, inte alltid satt ergonomiskt korrekt. Det var också det jag fick höra. Bara jag satte mig upp ordentligt, skulle allt lösa sig.
Sedan kom mina mest aktiva år, 17-nutid. Jag bollade boxning, två styrelseuppdrag, resor varannan helg, kören, vänner, och viljan att ha toppbetyg samtidigt. Det blev många timmar vid datorn för att rodda ihop allt; skriva arbeten, redigera bilder, gå ut med information, svara på mail, korrekturläsa och göra om mina arbeten...
Axlarna blev spändare och spändare, de gjorde ont.
Men om jag bara stressade ner. Fick lite massage. Egentid. Om jag bara jobbade undan så jag fick vila.
Alltid något att fixa. Alltid perfektionist.
Aldrig vila.
Vi skulle göra en övning på boxningsträningen. En lätt vikt i varje hand. Ut med armarna åt sidan. Håll i axelhöjd. Håll. Och så små cirklar framåt, bakåt, håll. Stora cirklar, framåt, bakåt, håll. Håll.
Jag fattade inte varför jag alltid fick så jävla ont i axlarna och nacken av den övningen. Jag var ju stark! Jag var lika stark som många av de andra, men ingen fick så märkbart ont som jag. Var jag svag?
Håll längre. Bit ihop. Andas igenom det.
Smärta är vekhet som lämnar kroppen.
I maj tidigare i år började det stråla av smärta i min nacke.
Inte ett lättidentifierbar, huggande smärta. Mer dov. Förstelnande. Och så kommer en stråle.
Upp mot skallen, ned i axlarna. Utan förvarning, utan att jag ansträngt mig. Jag ringde, men läkartiden jag fick låg en månad bort.
På min födelsedag, 15e maj, stod jag inte ut och fick komma in på en akutundersökning på vårdcentralen samma dag. Jag var livrädd, eftersom Mammas första symptom var smärta i rygg, axlar och nacke. Ämmäh var med, och det gjorde mig lugnare.
Läkaren konstaterade snabbt att jag håller huvudet åt ena sidan, vilken är ett tecken på spänningar och smärta. Min ena axel håller jag högre än den andra. Musklerna var stenhårda, men inte av det pumpade, fitnessblogg-stuket.
Jag fick paracetamol och diklofenak (smärtstillande och inflammationshämmande) utskrivet, en remiss till sjukgymnast och en till Frölunda Specialistsjukhus för en röntgen av axlar/nacke/rygg, s k "terapiröntgen" för att lugna min rädsla för tumörer. Lyckligtvis syntes ingenting.
Vid läkartiden i juni bekräftade min läkare genom undersökning och blodprov att det är muskulärt. Vad det var, fick bli upp till sjukgymnasten att besvara.
Jag fick nu också saroten (muskelavspännande) utskrivet. Totalt går jag alltså på tre mediciner om dagen. Och är 20 år gammal. Tar jag inte tabletterna regelbundet, blir jag stel och minsta lilla får det att göra ont i framförallt nacken.
För ungefär en månad sedan fick jag äntligen tag i en sjukgymnast. Han konstaterade att jag har en felbelastning.
Kort sagt; jag har använt, och använder, nackmusklerna där jag borde använda axlarna. Nacken har blivit överansträngd, och den normala belastningen är rubbad.
Då förstod jag.
Varför den där övningen gjorde så ont på mig. Att kroppen hade protesterat.
Vardagssaker som är svårt för mig att göra:
- Hänga tvätt (Böja bak nacken, armarna över huvudet. Slipper om jag kan)
- Kolla "döda vinkeln" när jag kör bil/cyklar (Det går, men det går trögt)
- Dra en tung dörr mot mig
- Titta över axeln
- Inbromsningar på bussar och spårvagnar
- Stå upp längre stunder. Jag blir jättetrött och känner domningar i ryggen. Så, säte it is.
Att hitta rätt ergonomisk ställning är svårt, eftersom jag känner av det här hur jag än står/går/sitter/ligger. Jag kan inte känna när det känns "rätt".
Jag tränar två gånger i veckan hos sjukgymnasten. Ibland får jag bryta för att jag inte klarar det, det gör för ont. Både Axel och jag får påminna mig om att det inte handlar om hur tungt jag orkar lyfta, utan om hur jag lyfter, och framför allt hur det känns att lyfta. Och att det kommer ta tid. Att läka, alltså.
Lyssna på kroppen.
Visst ska du kämpa, visst finns det smärta som är normal och går över allteftersom du förbättrar din fysik. Men skilj på smärta och smärta.
Våga vila.
Låt det inte gå så långt att du tvingas gå på tre mediciner tre gånger/dag, för att funka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar