Space Oddity

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN! Under hela hösten och vårterminen fram till nu i eftermiddags har min estetklass jobbat med vårt Sceniska Musikprojekt (SMP). Idag hade vi vår sista föreställning, nu väntar utvärdering och sedan är arbetet klart. Även om det har varit väldigt kul, så har det tagit på krafterna och vi var flera som längtade efter nya uppgifter och projekt nu i slutet...

 Foto: Anette Castell

Slutprodukten av ett halvårs jobb blev sju föreställningar av Space Oddity. För min del innebar det minst 7 x 30 minuter inne i en kvav mopedhjälm utrustad med mikrofon, iförd en bylsig dräkt och varma skor. Jag hade rollen som astronauten, som efter att ha genomfört ett topphemligt uppdrag blir kvarlämnad på månen. Mitt i paniken och sorgen börjar ett alter ego prata med henne, och historien om hur hon kämpade så för att bli astronaut att hon försummade familj och vänner rullar fram.
Jag har sprungit segervarv runt aulan, spelat min egen dotter, fejkat min egen död tre gånger om dagen och imiterat såväl gråt som andningssvårigheter. Det har varit ett jävla slit, men det blev så bra!! Jag har haft riktigt kul, och trivs riktigt bra på scen.

 Jag i rymddräkt! Foto: Anette Castell

Upphör dessutom aldrig att förvånas över vilka talanger det finns i min klass. Gitarrister, sångare, fotografer, animatörer, trummisar, ljustekniker, allt-i-allo, idésprutor... Alla har en talang. Alla är helt unika personligheter, men alla har någon form av vinnar(tjur-)skalle. Våra olikheter till trots; detta är den bästa klass jag någonsin gått i. Jag har aldrig ångrat valet jag gjorde att byta till estetiska programmet. Tvärtom. Jag har hela tiden stärkts i min övertygelse att jag gjorde helt rätt.
Lärarna ska också ha en eloge. Finare och mer hjälpsamma människor får en leta efter.