Hemma i Sverige, och Ronneby, igen, efter nästan tio dagar i sträck på resande fötter. Tyvärr verkar mina älskade klackkängor ha fått sig en törn, sulorna sitter löst. Får kolla upp det där med skomakare på måndag. En lagning till ska de väl klara, mina små älsklingar... (tack, Farfar, en av de bästa presenterna någonsin!).
Plastpåsen som jag packade i har gått över helt till tvättpåse och väntar på att bli omhändertagen. Läderrocken luktar ännu mer resa, blandat med passiv rökning och Polen. Passet sjunger på sista refrängen, jag har bara polska växelmynt kvar och jag har en minibuss som kallas Lucifer på uppfarten. Jag inleder ett vilodygn präglat av asocialitet innan det är dags att återvända till skolan.
Jag vet inte ännu när jag ska ut och resa i UNF-ärenden igen, och det gör mig mer rastlös. Nu när jag avklarat de stora resbitarna under våren kommer den där tanken: "Jaha? Och nu då? Vad är på gång nu?". Jag måste liksom hela tiden ha något att se fram emot. Även om jag vet att det finns att göra på hemmaplan också.
Liten rolig anekdot från resan som vi till slut inte kunde hemlighålla mer:
Vi parkerar Lucifer utanför MAX i Kristianstad och hoppar ur. Det börjar tjuta som fan och allas första instinkt är: "Fan, billarmet!". Vi försöker med alla knep vi vet om för att stänga av oljudet, vi frågar folk på parkeringen, ringer alla tänkbara människor vi känner inklusive en bilmekaniker, men inget hjälper.
Till slut går några av oss mot en bensinmack medan resten kollar instruktionsboken. Linnéa mumlar om att kapa sladden till larmet. Då hör vi att ljudet har tystnat. Jag kliver ur och ska just skrika att vi klarat det när jag hör ljudet igen, men mer på avstånd. Gänget som varit på väg bort vänder tillbaka och skrattskriker högt.
Det visade sig att det inte var billarmet, utan Rebeckas överfallslarm!
Tror det lär dröja ett bra tag innan vi ger oss ut på roadtrip med Lucifer igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar