Lucka 12: Berätta om någon du saknar

 Jag har tänkt en del på att jag faktiskt inte har någon sådär riktigt nära vän som jag växt upp med sedan barnsben, gått i samma klass som och som vet allt om mig och fortfarande har riktigt jävla kul ihop med mig. Men det är ytterst få från gamla skolklasser som jag har kontakt med, och ingen som jag direkt känner att jag har varit nära.

 Men den vän som jag räknar som min äldsta och mest saknade vän är Michaela Ragnarsson. Våra föräldrar har känt varandra sedan långt innan vi ens föddes, så även om vi alltid har bott långt ifrån varandra så lyckades vi lära känna varandra ändå.
 Som äkta 1990-talsbarn skrev vi något som kallas brev, med papper och penna, till varandra under många år. Jag minns fortfarande när min Mamma kom med ett kuvert och sa att det var till mig, och hur glad jag blev. Vi träffades i alla fall en gång om året för det mesta och hade väldigt kul ihop när vi väl sågs, vilket vi fortfarande har.
 Genom flera av mina tuffaste perioder hjälpte tanken på Michaela mig att behålla modet. Jag visste att det fanns någon som, trots att jag hatade mig själv, var min vän. Jag hoppas att jag har kunnat hjälpa henne en bråkdel så mycket som bara tanken på henne hjälpt mig.
 I skrivande stund är Michaela i London som au pair. Min bild av henne är att hon inte är rädd att gå sin egen väg. Trots många oerhört tuffa motgångar har hon rest sig gång på gång och tagit ännu ett steg. För det beundrar jag henne, och jag är stolt att kalla henne storasyster.

 

 

Ca fyra år gammal bild på Michaela och mig. Det slår mig nu att vi har nästan exakt samma outfit...

All My Loving, storasyster <3