Lucka 2 + 3: Berätta om din hemstad/bästa vän

För att komma lite bättre i fas kör jag två luckor i en smäll...

Lucka nummer två: Berätta om din hemstad

 Ronneby fyller mig med så mycket hatkärlek att jag knappt vet var jag ska börja. Å ena sidan hatar jag tristessen, apatin, att det inte händer något, att nöta samma gamla gator och bara vilja bort. Å andra sidan är Ronneby på många sätt en vacker stad, särskilt nu runt jul och under sommaren. Det är vackert, men även paradiset kan bli FÖR JÄVLA TRÅKIGT. Problemet är att alla klagar på att inget händer, men ingen orkar göra något åt det. Vi ligger dessutom inringade mellan Växjö, Karlskrona, Karlshamn, Kalmar och Kristianstad, så folk åker hellre iväg än gör något hemma.
 Det man ser på bilderna ovan är en vy över Ronnebyån in mot centrum (överst), villan i Brunnsparken där Mamma sa att det spökade när hon var liten (mitten), och (Brunns-)Hallarna, där kommunen anordnar "drogfria" discon där nästan alla är fulla och barn älskar att springa och skrika för att det ekar så roligt.

 Nya Vattentornet, nära mitt hus. Jag minns att jag, Mamma och min syster lekte kurragömma här. Jag gömde mig i en "korridor" och räknade och de gömde sig. Jag smög runt nästan hela tornet och tittade runt hörnen tills jag hittade dem, hopkurade längst in mot väggen i en annan korridor. Ett starkt och lyckligt minne.

 Någon gång i högstadiet hittade jag till Rådhuset, UNF Blekinges lokal, som nu är mitt andra hem. Här jag jag sovit, gråtit, skrattat, skrikit, gömt mig, vilat, fått saker att hända, fått bra och dåliga besked och haft fruktansvärt roligt ihop med mina bästa vänner. 

 Jag vill bort från Ronneby och undvika att bo här igen. Det finns inget i Blekinge utom familjen och vännerna som jag tycker är värt att hålla fast vid (utom möjligen Estetiska Programmet). Men staden har ändå en liten bit mig i sig. Fingeravtryck på böckerna i Stadsbiblioteket. Fotsteg som nött ner Espedalens asfalterade villaidyller. Min konst på matsalsväggen på Snäckebacksskolans högstadium, väggmålningar i musikrummet på Espedalsskolan. Jag finns kvar, fast jag snart äntligen är borta. 

Lucka nummer tre: Berätta om din bästa vän

 Linnéa, jag vet att du älskar mig ändå för vi ser lika mongo ut! 

 Linnéa och jag blev vänner av en slump i högstadiet, och det är en av de bästa slumperna i mitt liv. Hur vi annars hade kunnat bli vänner kan ingen begripa, eftersom vi är så sjukt olika! Hon är den "tjejigaste" tjej jag vet, jag avskyr typisk tjejighet (på mig själv, hur andra vill vara är upp till dem). Men vi är lika envisa, tjurskalliga och bestämda, vilket lätt kan göra oss JÄVLIGT irriterade på varandra, även om vi glömmer det fort...

 Innan jag mötte Linnéa var jag en tyst och ganska prydlig person när det kom till humor. Jag skulle inte vilja säga att hon förstörde mig, men... Det är hennes förtjänst att jag numera har en väldigt grov, sarkastisk humor som bygger på att misstolka precis allt sexuellt. Linnéa kan t o m se misstolken i mitt huvud innan jag ens hunnit tänka ut den! 

 Vi pratar om allt mellan barnafödande vs pungspark, döden, vem som föredrar snyggast män (helt olika killsmak, just saying), saker vi stör oss på, hur man kan misstolka olika saker, huruvida jag ser ut som ett sexuellt förvirrat troll när jag försöker gråta på befallning eller inte... Allt, skulle man kunna säga! 

 På den sista bilden är vi egentligen asförbannade på varandra, vårt första stora gräl. Men plötsligt blev det grötkrig ute på lägret och vi var offren, så vi ställde upp på en bild. När jag såg den i kameran blev jag först ledsen. Nu älskar jag den just för att den ser så absurb ut! 

 Linnéa Lillemor Iréne Green (Skoog), jag älskar dig över allt. Tack för att du finns och för att jag har dig <3 

(Jo, förresten... GUL FUCKING BIL!!!! *slår i brösten*)