Inget extra, bara något särskilt

Ibland behövs något alldeles särskilt, men inte något extra, för att en ska stanna upp och glömma alla måsten och bara fokusera på sig själv. De senaste veckorna har varit ett kaos av stress, oro och måsten, och närmaste veckorna ser ut att följa samma mönster. Men inte den här helgen.

Jag har tillbringat hela helgen i Kalmar hemma hos Johan, en av mina bästa vänner. Han har en förmåga att få mig att släppa verkligheten hemma i Ronneby och slappna av.
Det är inget storslaget vi har gjort. Vi har sett på film, bakat kladdkaka med vinbär i, flamsat, spontangått och sett live-boxning, ätit gott, dansat och druckit alkofri öl på puben, sett på youtube-klipp till morgontimmarna, vilat i sängen och bara pratat.
Det visade sig vara precis det jag behövde. Att ägna en hel helg med en saknad människa som får mig att må bra, göra vanliga saker, skratta och prata; att inte behöva bry mig om något annat än oss, och vad vi skulle hitta på, under några dagar.
Jag mår bättre än på länge just nu. Jag känner mig stabil, trygg, lugnare. Jag börjar tro att allt kan lösa sig. Att jag ska orka, att det kommer att bli så bra som jag vill, bara jag har tålamod och kämpar på. Jag känner att jag har nått en tröskel för att acceptera och gå vidare.

Jag kommer alltid vara Johan tacksam för att han har den effekten på mig, bara genom att vara den han är. Bara genom att acceptera mig och vilja vara med mig. Men också för att vi är helt ärliga mot varandra. För att vi, trots att vi är så sjukt olika, klaffar så bra. För att han ger mig andrum. För att han är min vän.

 

Jag, innan utgången igår kväll. Otroligt glad!