Jag vill fortsätta

Jag är fortfarande fast besluten att genomföra min föreläsning om feminism. Framför allt eftersom jag gång på gång blir påmind om hur väl den behövs för att få folk att förstå att det jag vill inte är att skära kuken av alla män och sätta kvinnorna på en piedestal. Att det inte är det feminismen innebär.

Engagemang är nog det härligaste som finns. Det ger mitt liv en mening, det stärker mig, det har gett mig så många nya möjligheter, kontakter, vänner och upplevelser.
Det finns dock en baksida, och det är att det är psykiskt väldigt jobbigt emellanåt. Inte bara rent jobbmässigt, utan känslomässigt. Det innebär att du trampar många på tårna, du får reaktioner, du stöttas inte alltid. Knepet är att hitta de som gör det värt det, och därför vill jag hylla några av dem:

- Alla underbara människor i UNF! Det går inte att räkna upp alla, med risk för att jag skulle glömma någon, men ni gör så mycket för mig bara genom att finnas till och kämpa med mig!

- Linda Engström, Linda Adolfsson och Lovisa Bengtsson. Jag har nämnt er förut, och vill göra det igen. Jag vill dessutom nu nämna Malin Thorsson. Alla fyra är exempel på starka, engagerade, tuffa och stöttande kvinnor som har hjärtat på rätta stället och en enorm glöd. De inspirerar mig, och många fler UNFare med mig.

- Min vapendragare Linnéa, och min syster Lovisa, som alltid finns där. Även om de inte uppskattar allt jag gör, så uppskattar de mig, och vice versa. Vi skulle göra allt för varandra, och gör det också.

- Johan. En person som ständigt orkar lyssna på mitt gnäll, får mig att skratta och lugna ner mig, och ständigt tränar min förmåga att käfta emot utan att börja fnissa. Som alltid finns där när det blåser utan att tveka.

- Släkten. Även om ni inte uppskattar allt jag gör eller håller med mig om allt, så stöttar ni mig i mitt engagemang samtidigt som ni säger till när ni tycker att det är dags att tagga ner.

- Samt diverse feministiska twittrare - män, kvinnor, queers - som påminner mig om att jag inte kämpar ensam.