En hel halv evighet: Om två grisar och att växa upp

Duns! hördes det från brevlådan i eftermiddags. Det låg ett papper bredvid källsorteringspåsen i hallen. En post-avi. Jag kunde inte minnas att jag köpt något från Tradera nyligen. Ner till Coop-kassan och visa leg, och några minuter senare höll jag en blå postpåse modell större i famnen. Adressen var skriven med en välbekant handstil, men jag kunde inte påminna mig att jag hade bett honom skicka upp något jag glömt kvar hemma i Ronneby.

Nyfiket bar jag in paketet i lägenheten, sparkade av mig kängorna och började slita upp klister-raden. Jag stack in handen i påsen. Något mjukt? Föremålet drogs ut ur påsen.
Ett litet, leende mjukdjur i form av en rosa gris.
Den var ju jättesöt, men varför hade jag fått den? Jag är ju snart 23 år vid det här laget. Ett par sekunder stod jag bara med grisen i handen, innan jag såg att ett hopvikt papper satt fast med ett gem på ena örat.

Då förstod jag.
Skrattet bubblade upp och jag skrattade och skrattade och skrattade. Den lilla grisen fick några pussar. Jag ringde och pratade med givaren och fortsatte skratta.

Bamsen var en skär mjuk gris, som jag troligen fick när familjen var i Vimmerby när jag var kanske fyra år gammal. Självklart var han döpt efter Lotta på Bråkmakargatans gris. En period följde Bamsen mig överallt. När vi fick rita och skriva egna sagoböcker i skolan handlade flera av mina om honom. Han hade en personlighet. Jag brukade sjunga en speciell melodi och låta honom dansa på trynet och baken. 

Sommaren 2003 åkte vi till västkusten på semester. Bamsen var såklart med. Vi var på Liseberg i Göteborg och på säl-safari i Fjällbacka, och jag såg krabbor och brännmaneter för första gången. Men när vi hade lämnat Fjällbacka, kunde jag inte hitta Bamsen. Pappa ringde till vandrarhemmet, och de letade, men kunde inte hitta min gosegris. Ingenstans fanns Bamsen. Jag blev, på barns vis, jätteledsen, men hittade på nya sagor om vad han upplevde för äventyr när jag inte var med. 

Jag, 8 år gammal, året innan Bamsen försvann. Han var säkert med på utflykten i bakgrunden.

Och nu, nästan 14 år senare, hade alltså en liten son till Bamsen, vid namn Sniff, landat hemma hos mig - en helt vanlig onsdag med seminarieförberedelser, soptömning och sticklingsvård. Kontrasten mellan flickan som låtit Sniffs pappa Bamsen dansa på trynet, och studenten som nu fått sonen i sin vård, är knivskarp.
Fast ändå inte. Jag har fortfarande den där flickans rättspatos. Hennes önskan att göra världen lite mer spännande med sagor. Självständigheten och de virvlande tankarna. 

Jag tror till och med att jag minns hur den där melodin gick.
Så kanske är det Sniffs tur att dansa på trynet ikväll. ♥

With a little help from my friends - hejdå 2016!

Bloggande under resten av året eller inte; varje nyår summerar jag det som varit och sätter en etikett. Så även i år. Om tiden finns och andan faller på, kan det hända att jag skriver ett inlägg om förhoppningarna och planera för det som komma skall, men idag är det avslut som gäller.

De senaste åren har det sett ut såhär:
2011: Självförverkligandets år
2012: Kärlekens år
2013: Förändringarnas år
2014: Vuxenlivets första år
2015: Kroppen och själens år

Så är vi då framme vid 2016, ett år som för många har inneburit krig och konflikter, kändisars död och annat sorgligt. Ja. Utgår jag från detta skulle 2016 definitivt få en etikett av uppgivenhet. Jag vill ändå försöka nyansera, och ger mitt eget 2016 titeln "Vänskapens år".
Under det här året har vänskapen definitivt betytt allt för mig, och nu är det dags att summera det.

Upplevelser med vänner
Tillsammans med mina vänner, kompisar och bekanta har jag under året upplevt många nya saker, och bekanta saker på ett nytt sätt. Jag har umgåtts med, och lärt känna, många nya personer som nu känns helt naturliga och viktiga i mitt liv. Jag har trots allt runt omkring haft mycket roligt under 2016, och det kan jag tacka mina vänner för. 

Nyårs-reLÖK med Rövargänget

Satu på besök!

Min första PRIDE som öppet bisexuell i Karlskrona, med Hannes och Karin

Tosia med några rövare

Suicide Squad

Ryskafjantarna - återförenade!

Two wonderful friends even got married - I'm so sad I couldn't be there! <3

Marceline & Marshall Lee

Kompisdejt med Drakis 

Resor 
Återigen har jag haft det fantastiska privilegiet att kunna resa utomlands - och i år med mina vänner. Men äventyr kan också vänta precis runt hörnet - sommarens mest underbara roadtrip gick till Öland! Två huvudstäder, varav en ny, hann jag också med. 
Oslo med Satu 

Öland med Linnéa och Rebecka

London med Ämmäh, Rebecca och Hanne

 Karriären

Jag satsade på att komma en bit på vägen med NovakART under våren, och det gick över förväntan! Jag började med att delta i en pop-up-butik på Internationella Kvinnodagen i Göteborg, och fortsatte skapa under hela året. Jag testade min kreativitet genom att vara med i utmaningen Monthly Makers, och provade också en så kallad "Drawing Challenge" under november. 

PRIDE-warmers och prints i butiken

Några av årets - mer utvecklade - akvareller

Självporträtt i färgpenna

Några syjuntealster

Självporträtt i tusch

Tygtryck

Fanart - överst Marceline (Adventure Time), nederst en variant av Toothless (How To Train Your Dragon)

Skogsrå i tusch

Två självporträtt till - som Findus och som 15 år gammal

NärCon Sommar 2016

Tillsammans med Hannes, Karin, Sara och Linda satte jag mig i en fullknökad automatare och gjorde en roadtrip till Linköping. NärCon var verkligen en upplevelse med alla sinnen, och jag tappade räkningen på alla ögonblick då jag tänkte att jag var fullständigt lycklig. Resan blev definitivt vad den blev tack vare mina reskompisar, och de fina fellow Hetalia-nördarna jag mötte i panelen, på meet-up:et och i vimlet.
Att jag fick chansen att bekanta mig med en person som jag länge beundrat gjorde ju inte saken sämre... 

Jag som Hungary, tillsammans med Belarus och Seychelles

Porträtt av mig gjort av en ny bekant och en förebild sedan länge - Natalia Batista!

Bakslag och förlust

Utöver världsläget, som ju knappast behöver beskrivas i ord, har såklart en del tråkigt också hänt. Under hösten fick jag reda på saker om mig själv som jag med fasa anat, och som nu bekräftades. Jag insåg att jag är tvungen att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv och andra. Jag väljer ändå att inte se detta som ett bakslag - utan som en chans. Jag är glad att ha fått den, och under 2017 ska jag göra mitt bästa för att jobba med det.

Men det finns också rena bakslag. Min ångest blev värre igen under hösten, och jag har nu sökt psykiatrisk hjälp igen.

Det värsta var ändå de förluster som året hade med sig. En högt älskad familjemedlem gick ur tiden efter ett långt och lyckligt liv. Av respekt väljer jag att inte skriva mer om det. Tyvärr var han inte den enda jag förlorade. 

Kalle Månsson har varit på Aspan så länge jag kan minnas, och jag har varit där halva mitt liv. Hela lägrets morfar Kalle. En varm, omtänksam, skojfrisk och lugn person som kunde fixa allt. Ute på Aspan mådde han som bäst. Otaliga är de barn som sjövaktats av honom, som han har gått på tidiga fisketurer med, fixat frukost till, och spritt sin glädje till. Kalle var en person jag litade fullständigt på, och som spred trygghet och lugn på Aspan.

Hans bortgång kom som en chock för mig. Ett Aspan utan Kalle - hur ser det ut? Inte Kalle, det måste vara fel. Men tyvärr är det sant. Kalle, jag vill tacka för allt du har gjort. För mig och dussintals andra barn och unga. Vore alla lika varma som du, skulle vi inte ha det världsläge vi har. Tack, vår morfar Kalle.

Lägenheten 
Jag fick äntligen min första egna lägenhet! En liten tvåa på Hisingen som jag älskar, och är otroligt tacksam för. 

Katten 
I slutet av oktober var jag hemma i Ronneby för att fira min Pappas födelsedag. En dag skulle jag gå till Mormor genom skogen, och hade paraply och hörlurar. Min moster, Mia, gick för att möta mig, vilket gjorde att jag tog av mig lurarna.

Och det var en fruktansvärd tur att hon gjorde det! Plötsligt hörde vi båda höga pip från sidan av vägen. Vi såg en liten, kolsvart kattunge sitta i skogen och jama. Efter lite undersökning och springande fram och tillbaka fick vi med henne hem till min moster, där vi torkade henne torr och gav henne mat. Hon hade varken halsband, chip eller tatuering. Jag sov med kattungen första natten, med henne runt halsen som en spinnande pälsboa, och döpte henne till Toothless, efter draken i filmerna som hon är så lik. Nu har namnet modifierats till det mer lättuttalade smeknamnet Tessie.

Tessie, ca 2-3 månader, 22/10 2016. Första maten efter att vi hittade henne.

Tessie, ca 4-5 månader, julen 2016

Ingen hörde av sig, trots att vi gjorde allt vi kunde för att hitta Tessies ägare. Hon bor nu, vad det verkar, permanent hos min moster med familj. Min lägenhet är inte det bästa för henne, och hon har så mycket energi att hon ska vara utekatt. Men jag älskar henne. Herrenågon, vad jag älskar den lilla kolsvarta sälen! Jag är överlycklig att ha blivit utsedd till hennes extramatte. Tessie växer så det knakar och jag är så glad att vi hittade henne.

Det finns garanterat mer att säga om 2016. Men nu är det dags att svepa ihop allt med ett stort tack.
Till Kalle, för allt.
Till alla vänner, ingen nämnd eller glömd, för att ni tar hand om mig och för att ni litar på mig.
Till min lillasyster, det käraste jag har.
Till Toothless/Tessie, som lär mig älska villkorslöst. 

Tack, 2016.

 

#InteErKvinna

Jag äcklas av många saker. Lutfisk, splatterfilmer och blotta doften av alkohol är några exempel.

Men inget äcklar mig så mycket som att nazister går till attack mot vanliga människor mitt i Stockholm.

Jag blir rasande för mycket. Det vet alla som känner mig. Barnmisshandel, exempelvis.

Raseriet når nya höjder när nazisterna påstår att de misshandlar barn och vuxna för att skydda "svenska kvinnor"

Jag är också rädd för en del grejer. Getingar, höjder och vita kor (ja, faktiskt) är tre saker.

Nu har jag blivit ännu räddare för vad som händer med Sverige. Inte på grund av nyanlända. Utan nazisterna som gömmer sig bakom Jimmie Åkessons rygg.

Jag vill inte vara rädd.

Så jag är arg istället.

Hur i helvete vågar ni? Hur kan ni ha mage att attackera vuxna och BARN på öppen gata - över huvud taget? För de "svenska kvinnornas skull"?! Vi skiter i er. Vi är mer rädda för er, fattar ni inte det. De "svenska kvinnorna" är inte era kvinnor. De "svenska kvinnorna" är individer som inte ska skyddas av er, utan av ett starkt socialt skyddsnät, rättvisa lagar och ett säkert rättsväsende.

De "svenska kvinnorna" sitter i ett annat slott, dit det krävs empati för att nå in. Det skrämmer mig att tänka på att flera av er säkert har egna barn.

Hashtaggen #inteerkvinna är ett litet steg. Men det är ett avstamp. Ni äger inte "svenska kvinnor". Ni äger inget annat än ett omättligt hat och en rädsla för världen utanför hat och missämja.

Och jag tycker synd om er.

Men ännu mer synd tycker jag om våra medmänniskor som ni helt känslokallt attackerar på öppen gata.

Hjärtattackskärlek III / Växelmynt och Tvemod

Människor jämför enorma mängder med objekt
Havsdroppar
Himlastjärnor
Växelmynt 

Tvivel är ojämförbart
Tvemod är inget föremål

Riktigt hur jag ska släppa det här icke-föremålet
Till förmån för avslappning
Det vet jag inte

Jag hade kunnat skriva en lapp

------

Men jag har lärt mig lärdomar som växelmynt
Så jag vet
Mina lappar är löjliga

Säg vad du vill säga 
Vi lever i ett fritt land

Som jag hatade att höra dig säga det

------

Stolthet och tvemod 
Klär mig i gnister av havsdroppar
Himlastjärnor och evinnerliga växelmyntshelvete

Hela ditt kontor ska jag täcka
Post-it-lappar
Rosa hjärtan med texten:

VI MÅSTE PRATA. 

En klar sol går åter upp - hejdå 2015!

Jag har i ärlighetens namn knappt varit aktiv på min blogg på väldigt, väldigt länge. Men en tradition finns som jag ändå håller på och fortsätter med, även sedan Instagrams intåg i mitt liv. Varje år sammanfattar jag året och ger det en etikett.

Såhär har de senaste åren sett ut:
2011: Självförverkligandets år
2012: Kärlekens år
2013: Förändringarnas år
2014: Vuxenlivets första år

Nu har turen kommit till 2015, som jag skulle vilja belöna med epitet: ”Kroppens och själens år”.

Mitt nyårslöfte inför 2015 var ”enkelt”: fortsätt ta hand om kroppen. Döm den inte för hårt. Den ska främst fungera, inte attrahera. Samma sak med själen. Istället för löften om minskat godisintag, som jag vet inte kommer uppfyllas, beslöt jag att lova att ta hand om mig, så gott jag kunde. Detta är ett löfte som jag tänker låta fortsätta löpande under 2016, och vidare. 

Andra saker som gör att 2015 förtjänar en kroppslig titel är dessa saker:

Började äta mer vego – och lärde mig laga mat på riktigt

Ett av mina mer strikta nyårslöften var att ha minst en vegetarisk dag i veckan. Det började knackigt, men allteftersom att jag bodde och lagade mat själv i längre perioder gick det bättre och bättre. Så bra, att jag ibland kommer på mig själv med att ha ätit vegetariskt tre dagar, och kanske även helveganskt en dag, på en vecka. Detta förändras radikalt när jag bor hemma, dessvärre.

Jag har lärt mig laga mer vegetariskt och veganskt, ja, laga mat över huvud taget, under 2015. Jag har vågat ta ut svängarna, testat nya saker. Improviserat. Lekt och lyckats (för det mesta). 

Vegetariska (och icke-vego) rätter jag har lagat under året!

Målet inför 2016 är tre vegetariska dagar i veckan, trots att jag kommer att bo hemma. En utmaning som jag ändå tror att jag ska klara. 

Dansa, dansa, dansa!

År 2015 har gått i dansandets tecken. Visserligen hade 2013/4 bjudit lite grann på detta, i och med studentvalsen och de underbara festerna på Wendelsbergs folkhögskola. Påsken 2015 tillbringades med en massa UNFare mitt ute i de västgötska skogarna. Från morgon till kväll dansade vi bugg, foxtrot, street, jenka… Invigningsfestens kramgoa dansgolv på Kongressen i Lund ägdes inte av iggisarna – det var vi från Dansa och andra UNFare som överraskade och svängde runt! 

Foto: Johan Fridlund

Jag fick en kärlek till att dansa som jag tidigare trott var förbehållen de mer taktfasta, slanka personerna. År 2016 hoppas jag kunna utveckla detta, prova på fler danser, och givetvis på att kunna träna mer på de kunskaper jag fick på danslägret.

Inte bara dansandet, utan också teater-workshopen på Kongressen i Lund, träningen med min sjukgymnast i Göteborg, och egen sångträning hemma på kammaren har gett mig nya verktyg för att använda min kropp på sätt jag inte trodde att jag kunde.

Foto: Motdrag

En befriande upplevelse, som jag hoppas kan byggas på under 2016. 

Acceptera och sörja

Jag fortsatte enligt mina nyårsmål att gå till min psykolog och till stödgruppen. Båda sammanhangen hade en ganska lika grundsyn, och den öppna, ärliga och milda konservöppningseffekten som jag behövde. Många nya insikter om varför jag inte kunnat gå vidare från många av mina sorger uppdagades. Jag fick känna hur många gamla sanningar rämnade, och blev tvungen att tänka om. Allt detta i en trygg, varm miljö där jag kände mig accepterad och värdefull, oavsett vad. Jag kom längre i min utveckling mot känslomässig nykterhet med den här gruppen och med den här psykologen, än vad övriga insatser gjort under tio år.

En bekant, som jag dessvärre inte hann bli mer än ytligt bekant med, lämnade jordelivet alldeles för tidigt under våren 2015.

Viv var en person som jag träffade kanske tre gånger, men som jag kände stark beundran och nyfikenhet inför. Jag ville lära känna Viv, och alla jag pratat med som kände henne verkar ha delat mitt intryck av henne som en varm, kreativ och fin människa. Flera gånger de senaste åren övervägde jag att skicka iväg ett meddelande och ta steget, men det blev inte av. Nu är det dessvärre försent.

Jag sänder än idag mina tankar till Vivs vänner och familj. Om det är någonting, något allra minsta, som kommit ur denna hemska händelse, så är det en påminnelse om att ta kontakt med och ta vara på personer en är nyfiken på att lära känna. Jag är ledsen att jag inte hann lära känna Viv bättre, och hoppas att hon har det bra, var hon än är.

Inför 2016 tänker jag ha som ett mål att ta de där nervösa stegen. Prata med alla de där personerna som jag är nyfiken på att lära känna, ta kontakt.

Budapest 
Ett mål inför 2015 var att besöka två europeiska huvudstäder. Det uppfylldes också - jag har besökt Rysslands och Ungerns kronjuveler. 
Budapest var en stekhet upplevelse med lite sömn, mycket promenad, och ruset av att vara utomlands helt ensam för första gången i mitt liv. Jag älskar staden och återvänder gärna, när det är lite svalare... 

Ölen är givetvis alkoholfri!

Sankt Petersburg med inslag av Novgorod och Moskva

Mina ryskastudier nådde sin kulmen och avslut genom en tre månader lång vistelse i Sankt Petersburg. Aldrig trodde jag väl att jag skulle bo i Ryssland! Det har varit en av de mest unika och spännande upplevelserna i mitt liv, och är något jag kommer att bära med mig så länge jag lever. Nu gäller det att hålla kontakten med vänner och bekanta, och hålla studierna i färskt minne!

Vy över Sankt Petersburg i oktober

Mitt hus!

Jag, i en "light-version" av en rysk folkdräkt. Muséet erbjöd provningar!

Syftet var ju ändå att plugga...

Röda Torget, Moskva

Борщ <3

Halvspontant blev det konsert med Fall Out Boy!

Peterhof's fontäner

Novgorod

Floden Neva

Vasilij-katedralen, aka Godisslottet, Moskva

Satu och jag <3

Sushi och Kiwi Lemonade (aka Green Russian) på favoritrestaurangen Wasabi!

Marina med sina änglar (plus Klas!)

(Edit: En del av Rysslands-bilderna är pixliga här på bloggen, hur jag än gör. Beklagar!)

Ärren 

Efter 2015 pryder två nya ärr min kropp: ett på högerhanden från en jobbrelaterad skada, ett på vänster smalben från när jag snavade i en trappa ute hos mina farföräldrar. 

En ny identitet
I slutet av 2015, mer exakt den 18 november, hade jag nått fram till den punkten då jag knöt ihop aningar, infall och känslor till ett konstaterande: jag är bisexuell. 

Bildkälla

När jag väl hade erkänt det för mig själv, var det som om en dörr öppnades. Jag började se vackra, intressanta kvinnor som fick mig att vända mig om på gatan, rodna på restaurangen, känna mig varm i hjärtat på ett sätt som det inte gjort sedan hösten 2012. På en kväll såg jag både en servitör och en servitris på mitt favorit-sushihak i Petersburg som gjorde mig knäsvag och lycklig resten av kvällen. När hände det senast?!

 Jag är som en osäker 15-åring igen, vet inte vad som kommer att hända och när, men jag känner faktiskt naivt hopp och förväntan inför vad som kan hända nu. Jag är lycklig för detta!

Bildkälla

Insikten att jag är bisexuell är, tillsammans med Sankt Petersburg, det största och bästa som hänt mig under 2015. Jag känner mig stark, nyfiken och stolt. Och så kan jag ju dra historien för barnbarnen om hur jag, mitt under Rysslands HBTQ-backlash, insåg att jag var bi i Putins Sankt Petersburg…

Så många fina människor!

Jag har verkligen insett vilken tur jag har! Så många fina vänner och personer som jag har i mitt liv! Vi må inte träffas eller prata varje dag, men när det gäller, och när vi väl ses – herrenågon, vad underbara de är. I Ronneby, Göteborg, Karlstad, Polen, Ryssland, London, Växjö, Lerbäcken, Budapest, för att bara nämna några ställen. Människor jag tidigare aldrig trodde att jag förtjänade. Nördiga, varma, kloka, roliga, stöttande, fantastiska människor!

Ni gör så mycket för mig bara genom att vara, men inte bara det: ni erbjuder sovplats och mat, ni torkar tårar, öppnar famnen, länkar allvar och strunt, delar med er av era liv, kämpar er igenom allt, inspirerar, skapar, färgar och klipper mitt hår, säger sanningar jag inte visste att jag behövde, pussar och kramar, och ni är så underbara så jag knappt vet var jag ska börja eller sluta. 

2016 ska jag bli bättre på att stanna upp, komma ihåg att svara, och på att åka och hälsa på er!

NOVAK ART – Saint Novak Illustrations

Hösten 2015 var inte bara tiden för mitt bisexuella uppvaknande. Mitt yrkesval blev också slutligen klubbat – jag ska bli illustratör. Nu har jag ett mål, nu är det bara att köra!

Några av årets alster: 

Håret
Tack vare ett infall skapat av min ryskalärare Marina, färgade jag håret grönt... Min första "onaturliga" hårfärgning!

Slutligen

På det stora hela har 2015 varit ett bra, men slitsamt år. Nästan hela året har ägnats åt att plugga eller jobba. Givetvis är det ju så vuxenlivet kommer att se ut till största delen. Men jag hoppas kunna ta det lite lugnare under 2016, utan att för den sakens skull tappa styrfart eller motivation.

Jag känner mig mer hoppfull nu. 2016 kan bli ett riktigt bra år. Jag önskar att det kommer gå i utvecklingens och välmåendets tecken.