Hela den här veckan har varit hektisk, t o m värre än de senaste, men idag nådde det en gräns. Jag har ringt och avsagt mig flera saker som egentligen skulle ha gjorts NUNUNUNUNUUUUUU, plus att jag har fått dispans för en skoluppgift jag kört fast med och det känns - bra.
Det känns alltid omöjligt och otänkbart först. Men när jag sedan sitter där och andas ut, ser jag att det var det enda rätta. Skoluppgiften kommer jag få göra muntligt efter ännu en genomgång, i lugn och ro, efter samtal med min lärare.
Jag är verkligen lycklig över att ha de lärare jag har. Vi märker verkligen hur mycket de bryr sig, de lyssnar på oss och försöker hela tiden hjälpa oss så gott de bara kan när det behövs. Jag har en otrolig respekt och tillit till dem, både lärare-elever emellan men även på en slags vänskaplig nivå.
Mycket under den här perioden har berott på osäkerhet. Har jag inte full koll på situationen mår jag lätt dåligt. Och när det gäller pengasökning, beställningar som kanske/kanske inte blir av, svar som uteblir och trådar som visar sig vara oanvändbara; då är frustrationen inte långt borta. Jag vet inte ens hur nästa vecka kommer att se ut. Men den måste bli lugnare - för min egen skull.
Jag tog mig, förutom en fika och härlig promenad med Linnéa, tid att sitta en timme på stadsbiblioteket och läsa i en bok jag inte sett sedan hög/mellanstadiet, Sockervadd och svåra val. Jag älskade verkligen Jacqueline Wilsons böcker på den tiden! Framför allt älskade jag Den tatuerade mamman. Det är en bok jag tänker leta fram ur mina gömmor och ta med mig när jag flyttar.
Om bara 5 månader.
Om bara 5 ynka månader är jag där. Det låter så otroligt. Så ofattbart. Så långt borta. Det först på senare tid som jag börjat fundera lite mer praktiskt. När ska jag adressändra? Var behöver jag göra det? Ändra mina prenumerationer? Är det någon kostnad jag inte tänkt på? Hur får jag dit mina saker?
Om ungefär 2 månader ska jag troligen till Wendelsbergs folkhögskola på intervju. Jag har tänkt söka några kurser på Göteborgs universitet också. Jag känner mer och mer att det är dit jag vill. Jag drömmer om det så fort jag vågar. Om en framtid för mig. Om mitt eget hem. Om en nystart och en nytändning av min gnista. Efter allt det som fanns där. Efter vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar