Inget för kvackmagade - Eller; tacka fan för att vara född 1994!

Efter besöket på Psykiatriska Muséet i Växjö konstaterar jag att panikångest passar sig bättre i min egen tidsålder.

Det första vi möttes av i entrén

 Några av de intagna patienternas olika flyktredskap; allt från pistolattrapper till en kortlek med en spik igenom. Den skulle spikas fast mot planket och hjälpa flyktingen att ta sig över, som ett trappsteg. Vi blev väldigt förvånade över påhittigheten - och desperationen bakom.

Något av det obehagligaste; obduktionsredskapen.

 

 Dessa användes bl a för att få patienterna till sjukhuset från deras hembygd. Bara tanken på att stängas in i en sådan och fraktas som ett annat paket genom min hemtrakt där alla kunde se mig, och i vissa fall även betala för att komma nära och håna mig, är fruktansvärd. 

 

Modellen för tvångströjan, framför beskrivningen av lobotomi. Obduktionsredskapen var ingenting jämfört med den vetskapen! Ryser fortfarande.

 

Mysigt...

 

  Med andra ord; för hundra år sedan hade jag kunnat bli inlagd på mentalsjukhus pga min panikångest som ibland kommer på besök. Tack som fan för att jag föddes år 1994...

 

Lite senare, när måleri började användas i form av bildterapi. Schizofrena verkade ha en dragning till ögon, ögon som ville dem ont. Deras egna? Andras? Deras sinnens?

 

Och som om inte det räckte för alla kvackmagade: Det fanns en urgammal tandläkarklinik också...